Ingen lär kunna ifrågasätta att syftet med statliga extrapengar till kommuner och friskolor är gott. Meningen har varit att höja nivån och förbättra resultaten. Likvärdigheten mellan skolorna skulle bli större och de risker som kommunaliseringen har medfört motverkas.
Nu har Riksrevisionen granskat statsbidragens effekter. Det visar sig, berättar Svenska Dagbladet i går, att trots att syftet är att minska skillnaderna mellan skolorna så riskerar skillnaderna i stället att förstärkas. Skolor och skolhuvudmän deltar i mycket olika utsträckning i de statliga bidragssatsningarna och ofta är det just de skolor som har störst behov som deltar minst.
Förklaringarna är ganska enkla. Många statsbidrag kräver att skolhuvudmannen, ofta kommunen, själv skjuter till resurser. Sedan fyller staten upp med resten. Men huvudmän som redan i utgångsläget har små ekonomiska resurser väljer då ofta i stället att avstå.
Storstadskommuner deltar oftare än mindre kommuner i andra delar av landet. Det finns också ett mönster som säger att enskilda huvudmän, alltså friskolor, mer sällan tar del av de statliga bidragen och att kunskapen om vilka bidrag som finns, liksom vanan att söka bidrag, skiftar stort mellan huvudmännen.
Riksrevisionens rekommendation till regeringen blir följaktligen att statsbidragen bör riktas om, så att de i större utsträckning går till de skolor som bäst behöver dem. Det kräver nya regler, mer information och uppföljande analyser av vart bidragen går. Och det är naturligtvis inget fel med den rekommendationen.
Riksrevisionen förutsätter alltså att det nuvarande systemet med kommunalt i stället för statligt huvudmannaskap består – något annat kan man inte gärna göra. Men samtidigt hänger ju de problem man identifierat samman just med att skolan har kommunaliserats. Skolan ska så långt det går vara likvärdig över hela landet, men kommunernas resurser skiftar – liksom säkert också viljan och förmågan att prioritera skolans behov i ett budgetarbete där många andra intressen också ska ha sitt.
Också dessa intressen är legitima och viktiga. Men skolan är grundläggande för landets framtid och utvecklingsförmåga. Rätten att få bästa möjliga skolunderbyggnad är grundläggande för ambitionen att skapa och vidmakthålla ett samhällssystem där alla kan växa och få nya möjligheter. Ett statligt huvudmannaskap är ingen absolut garanti för att skolan prioriteras på det sätt som är nödvändigt, men allt talar för att risken att den prioriteras för lågt minskar.
De förändringar som riksrevisionen föreslår bör naturligtvis genomföras. Men frågan om ett återförstatligande av skolan måste hållas levande, också inför extravalet.