Sedan millennieskiftet har 160 000 industrijobb försvunnit i Sverige, rapporterade SR:s program Kaliber i förra veckan. Den negativa utvecklingen har varit konstant sedan 1950- och 60-talen då antalet industrijobb var som störst, men efter en inbromsning tog avindustrialiseringen fart igen i och med finanskrisen 2008-2009. Det stora ordertappet ledde då till uppsägningar, jobb som inte kommit tillbaka i samma omfattning.
Tidningen Fokus fortsatte med ett stort uppslaget reportage, Industridöden, om allt tommare fabrikslokaler och om bruksorter som riskerar att dö. Beskrivningen är sann, åtminstone för de 170 som nu sägs upp när Klosterverken i Långshyttan utanför Hedemora läggs ned. Texten sjuder av arbetare och fackliga representanter som vänder sig mot politiker och mot företagsägare i koncernledningar långt därifrån: Gör något! Rädda våra industrijobb.
Skogen och stålet kommer att kräva sin arbetskraft i Sverige även i framtiden, men det kommer att bli färre och färre som jobbar på anläggningarna. Tillverkningsindustrin kommer att fortsätta att söka sig till länder med lägre lönekostnader där det går. Enklare jobb försvinner medan mer kunskapsintensiva blir kvar. Det finns också en mindre rörelse åt andra hållet där företag upptäckt sådana nackdelar med produktion i fjärran länder att det inte kompenseras av låga löner.
Framtidens svenska industri finns i mer kunskapsintensiva branscher som producerar högteknologiska varor. Idén kan komma var som helst ifrån, och produktionen kan läggas var som helst i världen, men naturligtvis är det lättare att tänka sig att den innovation som kommer från ett svenskt universitet också marknadsförs och produceras i närområdet.
Sverige kan konkurrera med en bra skola, bra innovationsmiljöer och tillgång på kompetent arbetskraft. Staten kan hjälpa till med förutsättningarna, men bör som alltid avhålla sig från direkt företagsstöd. Sådant räddar inga jobb på sikt, inte heller i Långshyttan.