Väljarna har röstat för ett regimskifte, sade socialdemokrater gång på gång under valnatten och de följande dagarna. Det är ett påstående som stämmer till hälften. Alliansen förlorade valet, men någon riktig vinnare finns ännu inte i sikte. Stefan Löfven får snart talmannens uppdrag att bilda regering och han har gjort tydligt att han siktar på en mittenregering. Hoten mot att spräcka en sådan kommer att komma från alla håll.
Först ska Löfven förhandla med Miljöpartiet om ett långsiktigt regeringssamarbete, svårt nog bara det. Sedan ska han få igenom en budget med ett sårat vänsterparti som nu bara har vinstförbud i välfärden för ögonen. Den uppgörelsen ska ändå vara sådan att den kan ligga till grund för ett kommande samarbete med valfrihetsförespråkarna Folkpartiet och Centern, har Löfven tänkt sig. Samtidigt ska han försöka hålla vänsterfalangen i sitt eget parti nöjd och hoppas att Sverigedemokraterna håller sig på sin kant. Ingenting av detta får egentligen gå snett om Löfven ska kunna regera Sverige.
Partisekreteraren Carin Jämtin (S) såg mindre glad och mer stressad ut för varje intervju under måndagen. Det blev allt tydligare att väljarna inte gett något mandat för en vänsterregering. Något desperat försökte hon skjuta över ansvaret till FP och C, en linje som Aftonbladets ledarskribent Ingvar Persson sedan understödde (16/9): ”Det handlar hur borgerligheten väljer att hantera sitt misslyckande”.
Men alliansen har redan hanterat sitt misslyckande genom Reinfeldts avskedsansökan. De fyra partierna gick till val på ett gemensamt valmanifest och fick inte väljarnas förtroende. Att de ändå blev större än regeringsalternativet, S och MP, kan komma att spela roll längre fram i mandatperioden, men inte nu. Bollen ligger inte hos FP och C, den ligger hos Socialdemokraterna och Stefan Löfven.
Det är lätt att känna vanmakt över andra partiers konstrande, fråga bara alliansen som fick sin budget uppstyckad av de rödgröna och Sverigedemokraterna härom året. Men regeringsmakt handlar just om att hantera uppkomna situationer och styra landet. Detta vet och kan Socialdemokraterna av hävd, kan man tycka, men det är inte riktigt samma parti som förr som knackar på dörren till regeringskansliet den här gången.
De senaste sex åren har S präglats av två svåra partiledarskiften. Det tidigare statsbärande partiet har läckt som ett såll och kupper, bakhåll och förnedring av enskilda personer har i princip skett inför öppen ridå. Stefan Löfven har hittills visat ledarskap och kunnat hålla ihop partiet, inte minst på kongressen ifjol när nämnda vänsterfalang krävde vinststopp i välfärden. Men går det lika bra att köra över Vänsterpartiet och föra regeringspolitiken mot mitten?
Det är som sagt en mycket svår uppgift som väntar den oerfarna partiledningen. En tröst för Stefan Löfven är kanske att ett tredje ledarskifte ter sig som en omöjlighet. Ett hot mindre att tänka på, i alla fall.