En Sverigedemokrat ville i höstas att man skulle montera upp kulsprutor på bron för att stoppa försök att ta sig över till Sverige. Nu har regeringen gett sig själv möjlighet att stänga bron i upp till en månad, med flyktingsituationen som argument. Den är den som påstås hota den inre säkerheten.
I regeringens beslut ingår också obligatoriska id-kontroller på alla bussar, båtar och tåg som passerar Sveriges gränser. Sköter transportföretagen inte detta på rätt sätt så hotas de av dryga böter. Utländska bussföretag måste betala böterna kontant. Och genom att kontrollen delegeras till transportföretagen, trots att det är fråga om en statlig uppgift, blir det omöjligt att söka asyl eftersom man förmodligen inte släpps ombord om man inte kan legitimera sig.
Konsekvenserna är, som vanligt numera, inte analyserade alls men kan lätt bli hur absurda som helst. Bortåt 5000 utländska turistbussar passerar Öresundsbron en vanlig sommarmånad, påpekar Tobias Wikström på Dagens Industris ledarsida. Tågen mellan Stockholm och Köpenhamn kan bli en timme försenade på grund av de obligatoriska id-kontrollerna – om SJ alls fortsätter att trafikera sträckan. Den som saknar legitimation och reser mellan Narvik och Luleå kan bli avkastad vid sista gränsstationen – ofta i stränga minusgrader. Arbetspendlingen i vid Öresund försvåras dramatiskt. Och hur ska regeringen hantera alla de försök att ta sig över i båt som redan tycks ha börjat?
Har någon i regeringskansliet hört talas om den nordiska passfriheten? Den infördes i högtidliga former1954 – för över 60 år sedan – och har setts som en av det nordiska samarbetets stora triumfer. Den ger inte bara nordiska medborgare rätt att röra sig fritt mellan länderna, utan pass och uppehållstillstånd. Sedan 1957 får också utlänningar resa fritt mellan de nordiska länderna utan att visa pass. Passfriheten hänger naturligtvis ihop med den gemensamma nordiska arbetsmarknaden, som också den infördes 1954. Den är den som undermineras när man inte längre kan resa fritt över Öresund – eller Torne älv.
Ända till helt nyligen väckte dessa överenskommelser berättigad stolthet. Alla insåg att den fria rörligheten i Norden var avgörande för att binda länderna samman, för kulturlivet, för ekonomin och för att underlätta människors vardagsliv. Nu är det plötsligt nationell isolering som gäller. I panik offrar man den fria rörligheten för alla.
Men människor kommer alltid att hitta nya sätt att ta sig fram. Vi har att välja mellan att isolera oss, tjurigt och konsekvent, av rädsla för omvärlden eller att acceptera att världen är en och att folk alltid kommer att röra på sig.
Håkan Holmberg