CNN:s reportage om slavhandeln har chockat både de afrikanska länderna och världsopinionen i övrigt. Förmodligen har kunskapen funnits redan tidigare, men tystats ned. Nu går det inte längre. Slavhandeln och hela situationen med migrationen från länder söder om Sahara kom genast att dominera toppmötet mellan EU och den Afrikanska unionen i Elfenbenskustens huvudstad Abidjan.
Libyen är bara en stat i teorin. Konkurrerande väpnade grupper kontrollerar olika delar av landet och någon fungerande centralmakt existerar inte. Det finns en kustbevakning, som utbildats med EU-pengar för att hejda afrikanska migranter som vill ta sig över Medelhavet. Det motiveras med att man vill stoppa människosmugglarnas verksamhet, men en oavsedd sidoeffekt är ju att de som inte kommer vidare fastnar i Libyen och ändå hamnar i klorna på samvetslösa personer – eller själva riskerar att rekryteras till någon milis eller terrorgrupp.
I anslutning till toppmötet i Abidjan har Frankrike hållit ett särskilt möte med ett antal västafrikanska stater – tidigare kolonier som alltjämt står under starkt franskt inflytande. Migranter som utsätts för övergrepp i Libyen ska få hjälp att ta sig därifrån – vilket innebär att de förutsätts återvända till sina hemländer. Frankrikes president Emmanuel Macron uttrycker sig på ett sätt som öppnar för både polisiära och militära insatser för att bryta upp slavhandeln och ge offren möjlighet att återvända.
Ingen kan gärna ifrågasätta det berättigade i sådana insatser. Slaveri och slavhandel är ett av mänsklighetens äldsta gissel, men har ändå levt vidare in i vår tid. I Mauretanien förbjöds slaveriet så sent som 1981 - men lever uppenbarligen kvar på många håll. Att det dyker upp i Libyen när alla former av statlig auktoritet brutits ned är knappast förvånande. Att gripa in med all kraft mot det som nu avslöjats är nödvändigt för att det civiliserade normsystem som de flesta ändå ansluter sig till ska kunna upprätthållas.
Men bakom migrationen norrut i Afrika och EU:s oförmåga att enas om en gemensam migrationspolitik ligger också verkliga problem som driver människor från fattiga länder i första hand i Västafrika att söka sig därifrån. Afrika som helhet har en stor och växande ung befolkning som skulle kunna vara en motor för ekonomisk utveckling. Men korruption och osäkra ägarförhållanden gör att investeringar och arbetstillfällen uteblir. Hindren för handel mellan länderna är så stora att det ofta lönar sig bättre att handla med länder i andra delar av världen än med de närmaste grannarna.
Det var sådana frågor som det europeisk-afrikanska toppmötet egentligen skulle handla om. Att bara bryta upp slaveriet och skicka hem dess offer är helt otillräckligt.
Håkan Holmberg