Men nyhetens behag är övergående. Moderaternas opinionssiffror stiger inte längre och en del väljare förefaller åter luta åt att rösta på Centern i stället. Det spelar kanske inte så stor roll för den som hoppas på en ny alliansregering – alla fyra partierna behöver egen styrfart för att kunna överta regeringsmakten. Allvarligare är att både L och KD står still i opinionen.
Ulf Kristersson har dock två speciella problem, som båda avspeglades i onsdagens intervju i Dagens Nyheter. Ett av dem gäller Nya Karolinska – en krisföljetong som ofrånkomligen drabbar förtroendet för Moderaterna, inte bara i Stockholms läns landsting.
Självklart handlar det om valtaktik när Socialdemokraterna plötsligt lyfter upp Nya Karolinska på riksnivå. Det var ju faktiskt så att beslutet 2010 togs av ett enigt landstingsfullmäktige. Och Nya Karolinska är inte det enda stora sjukhuset i Sverige som har problem.
Men det hjälper knappast. Om ett prestigeprojekt som Nya Karolinska får problem och detta på något sätt kan kopplas till den moderata landstingsledningen så kommer det att utnyttjas mot partiet, särskilt som sjukvården väntas bli en stor valfråga för flera partier. Förmodligen är den bästa formen av moteld, både taktiskt och sakligt, att vidga perspektivet till att gälla storsjukhusen generellt, på det sätt som Kristdemokraterna försökt göra.
Kristerssons andra problem handlar om det råa tonläge som en del av hans partikamrater tillåter sig, i syfte att locka väljare som man tror annars skulle föredra Sverigedemokraterna. Det mest uppenbara exemplet är riksdagsledamoten Hanif Bali, men han är inte ensam och har dessutom en svans av anhängare som inte drar sig för rena hotelser mot personer som kritiserar deras idol. Problemet fanns också under Anna Kinberg Batras tid och Kristerssons attityd i DN-intervjun är att säga att var och en måste ta sitt eget ansvar för det tonläge man använder.
Det håller inte alls. Partiledaren har alltid ett ansvar för det tonläge som används. Det ansvaret tog Kinberg Batra när en medarbetare på partikansliet kallade ett statsråd för ”hora” – personen fick sluta omedelbart. Kristersson kan inte avsätta en riksdagsledamot, men han kan klargöra vad som är acceptabelt och vad som inte är det.
I DN-intervjun markerar han dock distans till Elisabeth Svantessons uttalanden om invandringens kostnader för en tid sedan. Det är bra. Visst finns det kostnader förenade med invandring, men de förenklingar som Svantesson gav uttryck för leder ingenstans. Ett parti som vill leda en ny regering måste visa förmåga att tala seriöst om verkligheten – ”vuxet”, som Kristersson gärna säger.
M-ledningen tror antagligen att ett städat yttre ger utrymme för en del grovheter och förenklingar. Det är en riskabel chansning.
Håkan Holmberg