Ett hastigt insjuknande kommer sällan lägligt, sannolikt är det helg eller kväll eftersom veckan till största delen består av tid utanför kontorstid. Någonstans i bakhuvudet finns kanske uppgifter om ”vårdkedjor” och hur man bör agera, vilka alternativ som står till buds. Men när sjukdomen gör sig påmind igen, och man värderar riskerna för att drabbas av telefonköer eller en stängd dörr, väljer man till slut alla plötsliga sjukdomars standardlösning: akuten.
Inför valet för fyra år sedan lovade alliansen i landstinget att köerna på akuten skulle minskas, att 75 procent av alla besökare skulle få hjälp inom fyra timmar.
Akuten skulle få avlastning bland annat av den privata närakuten på Samariterhemmet, av kvällsöppna vårdcentraler och ett ”vip-kort” för äldre som skulle kunna hänvisas direkt till geriatriken. Två år senare rapporterade UNT (24/9 2012) att löftet var infriat.
Men ytterligare två år senare har antalet som får hjälp inom fyra timmar rasat till 47 procent. Inte för att alternativen försvunnit. Inte heller för att det råder brist på nya idéer, till exempel öppnade i augusti en ny avdelning med 13 platser för äldre som inte behöver storsjukhusets avancerade vård. Men akuten tycks ändå alltid vinna till sist.
Alliansen har haft höga ambitioner och satsat åtskilligt med pengar för att öka sjukvårdens tillgänglighet. Men om man styr bort en del av akutsjukvården från Akademiska sjukhuset måste man vara noga med att tala om vart den tar vägen. I sista stund, innan den rödgröna majoriteten tar över, införs ändå sex observationsplatser på akuten. Och Börje Wennberg (S) säger sig nu vilja bygga vidare med fler vårdplatser inne på Akademiska.
Det låter dyrt och även Wennberg kommer att ställas inför problemet att få oss att tänka annorlunda när vi behöver akutvård. Nästa gång, kommer vi då att tänka, ska jag nöja mig med lite lättare vård och ta reda på vart jag ska vända mig. Men just nu är jag riktigt, riktigt sjuk. Ta mig bums till akuten!