Samtidigt fanns flera viktiga sakpolitiska skäl till att få till stånd ett byte. Ett av dessa var de åtgärder som sammanfattas i begreppet arbetslinjen. Jobbskatteavdragen har haft stor positiv betydelse och Socialdemokraterna har accepterat den nya linjen i efterskott.
Utvecklingen mot flera enskilda alternativ och större valmöjligheter inom vård, skola och omsorg började redan före 2006. Det enda parti som är helt emot är Vänsterpartiet. S och MP försöker låta som V, men exakt vad de vill förändra förblir osäkert. Konsekvensen blir att det är allianspartierna som framstår som valfrihetens garanter.
En liknande osäkerhet gäller vad som skulle hända med RUT-avdraget. Det är ett av mysterierna i svensk politik att oppositionspartierna inte förmår se värdet av att svarta jobb blivit vita och att jobb i kvinnodominerade sektorer behandlas lika som jobb inom manligt dominerade.
Reformerna inom skolan lär inte få märkbar effekt på flera år ännu, men utan maktväxlingen 2006 hade med största sannolikt de flesta av de reformer med fokus på kunskap, arbetsro och högre status för lärarna som genomförts under alliansregeringens tid uteblivit. Och det är också en sorts framgång att också S och MP numera talar om kunskap och arbetsro på samma sätt som Jan Björklund gjort i åratal.
Och det talar starkt till alliansens heder att man slutit en migrationspolitisk överenskommelse med Miljöpartiet som innebär att Sverigedemokraterna effektivt stängts ute från inflytande i den enda fråga detta parti intresserar sig för.
Ingen regering lyckas med allt. Men alliansregeringen har varit en av Europas mest framgångsrika i en tid av stor ekonomisk oro. När oppositionen så tydligt drar åt många olika håll ger sig en slutsats av sig själv: det är alliansen som är det färdiga och fungerande regeringsalternativet också 2014.