Det var väl ingen som på allvar tvivlade på att Stefan Löfven skulle rapportera till riksdagens talman att han är redo att bilda regering och kan presentera en budget som kan få riksdagens stöd. På fredag i nästa vecka presenteras, enligt planen, den nya regeringen. Någon budget lär dock inte läggas fram förrän mot slutet av hösten.
Regeringen blir, som alla för länge sedan insett, en koalition av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Löfven har gjort klart att han inte vill ha med Vänsterpartiet, som därför väljer därför att lägga ned sina röster i voteringen om statsministerposten. Eftersom också allianspartierna lär lägga ned sina röster kan Löfven räkna med att inte få en majoritet emot sig. Men vad händer sedan?
För att också budgeten ska godkännas av riksdagen krävs två saker, dels att Vänsterpartiet röstar för, dels att Sverigedemokraterna och allianspartierna inte röstar på samma motförslag. Att SD sedan partiets eget budgetförslag röstats bort skulle stödja allianspartierna, som kommer att vara lika obenägna som Socialdemokraterna att rätta sig efter SD-krav i invandringspolitiken, är inte så troligt – om inte syftet är att avsiktligt ställa till kaos. Men hur kommer Vänsterpartiet att göra?
I går kunde två intressanta förskjutningar noteras i hur Jonas Sjöstedt uttryckte sig. Partiet har ju hittills krävt att det ska bli förbjudet för skol- och välfärdsföretag att ta ut vinster. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har i mer diffusa ordalag talat om regler och kontroller och om att stoppa ”vinstjakten”.
Vänsterpartiet vill ha förhandlingar om vinstfrågan innan man binder sig för att stödja Löfvens budget. Men förbudskravet tycks redan ha övergivits. Förhandlingarna gäller regler för vinster i välfärden, sade Jonas Sjöstedt i går till TT. Och i en annan formulering talade han om vikten av att ”göra något åt vinstjakten i välfärden” och om ”verkliga förändringar”.
Om förbudskravet inte var så allvarligt menat så öppnas många möjligheter. Förmodligen har Stefan Löfven nu fått ett tillräckligt stort manöverutrymme för att också kunna få igenom sitt budgetförslag utan att därför lova för mycket till Vänsterpartiet. Och får han väl igenom budgeten kan han gå vidare och försöka få stöd i olika sakfrågor från ett, två, tre eller rent av fyra allianspartier.
Men någon handlingskraftig regering blir det knappast. Löfven ska förhandla internt med Miljöpartiet, åt vänster med Vänsterpartiet och åt andra hållet med ett eller flera allianspartier. Också alliansregeringen var en minoritetsregering efter 2010, men dess stöd i riksdagen var ändå betydligt starkare än Löfvens.
I Woody Allens film Harry bit för bit är huvudpersonen en författare med skrivkramp som dragit på sig ilska och irritation från alla håll. Kan Stefan Löfven undvika att hamna i samma belägenhet?