Politiska partier, intresseorganisationer, religiösa samfund och fackföreningar går sida vid sida för att visa sin tro på progressivitet och jämlikhet mellan människor. Det är en manifestation som sträcker sig över partipolitiska och ideologiska skiljelinjer, där människor från olika bakgrund enas om att en människas sexuella läggning eller könsidentitet inte ska spela någon roll för en hennes möjligheter att leva det liv hon önskar.
Alla är dock inte lika förtjusta i Pride. Gustav Kasselstrand, Sverigedemokratisk Ungdoms ordförande, menar att det är ”under all värdighet” att försvarsmakten går med i ”Pridejippot”. Kasselstrand har även upprörts över att Kungliga Operan hissat har Prideflaggan. Han menade att handlingen är ”en skymf mot vårt kulturarv”. SD-kollegan Paula Beiler, jämställdhetspolitisk talesperson, beklagar att partiet portats från Pride men hävdar samtidigt att paraden på grund av sin ”sexuella natur” är en tveksam plats för barn (SVD 29/7).
Sverigedemokraterna är inte de enda som är kritiska till Pride. För två år sedan skrev Sara Skyttedal, nu ordförande i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet, att Pride blivit en plattform för socialister och socialliberaler att sprida en ”kulturradikal vänsteragenda” (Expressen 1/8 -12).
Men de har fel. Visst har tråkiga incidenter skett, som när en israelisk dokumentärfilmare för två år sedan var nära på att stoppas med hänvisning till risk för vänsterextremt våld. Eller året innan då nätverket Ofog störde organisationen Homo-, bi- och transpersoner i Försvaret genom att hålla upp skyltar med grova budskap.
Att Prideveckan med sin enorma bredd drar till sig en del utomparlamentariska sympatisörer med en bredare dagordning än att kämpa för hbtq-personers rättigheter, är svårt att undvika. Men det får inte sätta bilden av en hel rörelse. Argumenten om att Pride endast är ett översexualiserat spektakel stämmer heller inte. Pridetåget rymmer allt ifrån familjer med barnvagnar till människor som väljer att klä upp sig lite extra dagen till ära. Dessutom kan man fråga sig hur Pridekritikerna kan vara fullkomligt på det klara med att paraden svämmar över av promiskuitet när de antagligen aldrig har gått med i tåget.
Pridefestivalen är en påminnelse om att det fortfarande finns enorma utmaningar på hbtq-området, inte minst globalt sett. 70 länder förbjuder fortfarande homosexuella handlingar, och på sina håll går utvecklingen bakåt. Men Pride är också en symbol för stolthet och optimism. Under de senaste decennierna har hbtq-personers rättigheter kraftigt förbättrats, och Sverige är ett av de länder där utvecklingen gått framåt mest. Det är ett arv som Sverige ska vara stolt över. Men än kan vi inte vara nöjda.