För Moderaterna innebar valåret 2014 två stora förluster. Det parti som fram till i september innehade statsministerposten och framstod som det ledande inom alliansen kom inte ens tvåa i EU-valet. I stället passerades M av Miljöpartiet. Vid sidan av detta var både Sverigedemokraternas och Feministiskt initiativs entré i Bryssel nyheter av mindre intresse. Nederlaget bekräftades i riksdagsvalet, då alla utom SD förlorade men Moderaterna förlorade i särklass mest.
Att väljarna efter två valperioder med alliansen skulle vara intresserade av att rösta fram en ny regering skulle ha varit fullt begripligt och ett uttryck för politikens normala svängningar. Men Moderaternas och den övriga alliansens bakslag motsvarades inte av någon vänsterframgång. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet stod i stort sett stilla jämfört med valet 2010 och Miljöpartiet, som trott sig vara på väg att etablera sig som landets tredje parti, tillhörde också förlorarna i september.
Det har varit vanligt att koppla samman detta anmärkningsvärda valresultat med Fredrik Reinfeldts tal på temat ”öppna era hjärtan” i valrörelsens början. Många aktiva moderater tycks övertygade om att mängder av väljare då gick över till SD, precis som samma parti 2010 vann många väljare från S. Men förklaringen är nog mer komplicerad.
Överströmningen fanns, men tycks enligt mätningarna ha ägt rum långt tidigare. En orsak kan faktiskt ha varit regeringens framgång i den ekonomiska politiken – på så sätt att ekonomin inte upplevdes som ett orosmoment. Om ekonomin i stora drag tycks fungera bra så kan många ”kosta på sig” att låta konfliktdimensioner som normalt inte får styra partivalet bli avgörande.
Som Daniel Poohl skriver i senaste numret av tidningen Expo så är problemet bakom valresultatet antagligen inte att väljarna proteströstat mot olika upplevda missförhållanden, utan snarare att det verkligen finns en latent främlingsfientlig opinion som denna gång trängt fram när andra stridsfrågor inte framstått som så överhängande viktiga. Till det har i så fall också Socialdemokraternas ytterligt försiktiga valrörelse, med så få konkreta besked som möjligt, bidragit.
Om denna analys är riktig så är svaret på överströmningen till SD knappast att försöka vinna tillbaka väljare genom försiktiga anpassningar, utan snarare att skapa större intresse för andra frågor – och naturligtvis att vägra acceptera att uppenbara osanningar och förvrängningar av verkligheten får passera som seriöst menade debattinlägg. Politik handlar inte bara om åsikter och värderingar utan också om att beslut ska fattas på korrekt och relevant kunskapsunderlag och inte med utgångspunkt i fördomar.
Inget av de mindre allianspartierna åkte ur EU-parlamentet eller riksdagen och ett (FP) gjorde ett hyfsat EU-val medan ett annat (C) klarade sig betydligt bättre än väntat i riksdagsvalet. Men behovet av renovering av både partierna var för sig och av alliansen som sådan är akut – det var verkligen ont om idéer under valrörelsen och allianskonstruktionen gjorde vart och ett av partierna mer försiktiga än de annars hade behövt vara. Ska alliansen komma tillbaka så måste alla fyra partierna ha styrfart och egen utvecklingskraft.
Socialdemokraterna band sig, egentligen mest som en konsekvens av det parlamentariska läget, tidigt för att försöka bilda regering med Miljöpartiet. Det var uppenbart långt före valet att en socialdemokratisk enpartiregering skulle ha fått ett större parlamentariskt manöverutrymme än det som Stefan Löfven nu fick, där han först måste kompromissa åt ett håll och därefter försöka kompromissa åt ett annat – ibland i samma fråga.
Det finns förklaringar till hur partierna hamnade i den situation som uppstod för en knapp månad sedan. Men att skylla allt på en sida är inte hållbart.
Socialdemokraterna underskattade tydligt alliansens betydelse för de ingående partierna, medan allianspartierna lika tydligt överskattade sina möjligheter att förmå Löfven att lämna Miljöpartiet och bilda en regering som alliansen skulle ha lättare att fördra. På båda sidor underskattade man kraftigt Sverigedemokraternas beslutsamhet och drivkrafter.
Den försiktighet och idélöshet som var så påtaglig under supervalåret måste överges - på båda sidor av blockgränsen - samtidigt som ledande politiker måste våga stå för att samarbete mellan demokratiska partier är något annat än svek mot de egna väljarna.