I mĂ„ndags presenterades kĂ€rnkraftsutredningen. Kostnaden för fyra till fem nya reaktorer skulle hamna pĂ„ 400 miljarder kronor och förslaget Ă€r att staten ska bidra med 300 miljarder genom lĂ„n. Halva riksdagen börjar genast mobilisera inför valet 2026, med detta âenorma slöseri med skattebetalarnas pengarâ som brĂ€nsle.
KÀrnkraften kan med andra ord gÄ samma vÀg som höghastighetstÄgen och följas av den havsbaserade vindkraften. Vad hÀnder sedan med det gröna stÄlet i Norrbotten, som bara i en första fas kommer att kosta oss mellan 225 och 475 miljarder kronor? Riskerna gÄs igenom i magasinet Fokus (15/8). Vad Sverige Àn satsar pÄ för elektrifieringen, att klara omstÀllningen, kommer det att fÄ kritik. Hur mÄnga sjuksköterskor kan detta bekosta?
Det Àr inte bara Sverige. Om man lyfter blicken ser man att Kinas president Xi Jinpings mÄl om att bli vÀrldens centrum 2049, till 100-Ärsjubileet av Kommunistpartiets maktövertagande, Àr pÄ vÀg att uppfyllas. Med rÄge, kan tillÀggas. Kina vinner nÀrmast pÄ walkover med 4 000 mil snabbtÄg, nya stÀder, broar och tunnlar och den hÀgrande SidenvÀgen, vÀrldens största infrastrukturprojekt alla kategorier.
En fullt legitim invÀndning Àr att detta Ästadkoms utan demokratiska processer och med mycket tveksam hÀnsyn till miljön och arbetarnas villkor. Men det Àr inte ens en tÀvling, EU och Nordamerika förmÄr inte att utmana Kina.
Under 1900-talet byggde USA sitt fantastiska vÀgnÀt som nu hÄller pÄ att vittra sönder. Under 2000-talet Àr staden New York fortfarande lÄngt ifrÄn klar med den tunnelbanegren som ska tÀcka östra Manhattan, trots kostnader pÄ hundratals miljarder kronor, mutanklagelser och rÀttsprocesser.
Sveriges största kÀrnkraftsreaktor, Oskarshamn 3, började byggas 1980 och var i drift 1985 till en totalkostnad av 15 miljarder kronor. Det motsvarar runt 55 miljarder i dag och nya sÀkerhetskrav har tillkommit efter olyckor som den i Japan 2011.
Den som ÀndÄ vill satsa pÄ framtiden mÄste faktiskt vÄga investera. VÀstlÀnder mÄste dessutom passa pÄ medan de Ànnu har kreditgivarnas förtroende. Annars lÀmnas taktpinnen över för gott till auktoritÀra krafter, i vÀrsta fall ocksÄ inom de egna lÀnderna.
Det krĂ€vdes ett krig för att EU skulle pĂ„börja en process som i alla fall liknar en samsyn om framtiden. Kanske kan det leda till konkret handling pĂ„ fler omrĂ„den? Och kanske kan de Ă„tta svenska partierna â om Ă€n tillfĂ€lligt â ta pĂ„ sig ett par glasögon frĂ„n 1960-talet, komma överens och bygga nĂ„got för framtiden. Det kommer att kĂ€nnas ovant till en början men löna sig i lĂ€ngden. Och det finns egentligen inget alternativ.