Att handling utan ord oftast är bättre än ord utan handling verkar ha gått partledningen förbi. Den har nämligen kontaktat ett antal akademiker i hopp om att någon vill skriva en vitbok om partiets mörka historia.
Tanken är att vitboken ska publiceras före valet 2018. Partiets gruppledare Mattias Karlsson säger att han ”hoppas att det här ska bli ett bevis på att vi är ett annat parti i dag, att vi är beredda att erkänna misstag och att vi vill gå vidare på ett annat sätt”.
Ambitionen är inte särskilt svår att förstå. Sverigedemokraternas historia är minst sagt otrevlig. Något som, till Jimmie Åkessons stora förtret, kommer upp nästan varje gång partiets företrädare går i polemik med övriga rikagspartier. Däremot kan man undra över syftet? Det finns ju redan en samling publikationer som går i genom Sverigedemokraternas historia. Men det kan förstås vara så att partiet inte håller med om historieskrivningen, utan vill hitta en forskare som kan skriva en bättre sådan.
Sverigedemokraterna har visserligen flera gånger påpekat att de har anammat en annan ideologi i dag, men blir ändå svaret skyldig. Om de verkligen kände ett moraliskt ansvar för att ta avstånd från sitt förflutna vore det en god idé att ta bort rasister och våldsverkare från lönelistan.
Några vill få det till att de som inte vill diskutera politik med Sverigedemokraterna lider av någon sorts ryggmärgspartiskhet. I stället kan det vara så enkelt att majoriteten i Sverige inte delar partiets vision om ett icke-pluralistiskt samhälle och inser att dess politik endast kan resultera i ett auktoritärt styre. Skrivningar om etnicitet må vara utsuddade i partiprogrammet, men krav på att medborgare lever ”i enlighet med den svenska kulturen” kan bara leda till demokratins förfall. För vem ska sätta ramarna för ett sådant samhälle? Och vad blir straffet om du inte lyckas uppgå i en tillräcklig nivå av ”svenskhet”?
På en punkt går det att hålla med Åkesson, varför uppehålla sig vid det förflutna? Det finns gott om sakförhållanden att kritisera i det samtida.