Dagens lokalval sker mot en bakgrund av massiv kriminalitet, fattigdom och arbetslöshet som det styrande ANC varit oförmöget att ta itu med. Partiet är i själva verket höggradigt ansvarigt för sakernas tillstånd.
I de över tjugo år som gått sedan det första fria valet har partiet i stor utsträckning förskingrat arvet från Nelson Mandela och utvecklats till något som påminner om kommunistpartierna i det gamla Sovjetunionen: repressivt, intolerant och korrupt. Det gömmer sig cyniskt bakom tomma slagord om solidaritet och berikar sig samtidigt på de många fattigas bekostnad.
Det är en bitter erfarenhet för alla de som offrade så mycket under apartheidregimen att ett förtryck nu ersatts av ett annat. Men mitt i detta missmod finns det också positiva faktorer att ta fasta på. Ett är att landet, trots ANC:s skrämselpropaganda och hot, fortfarande är en demokrati och rättsstat. Landet har en liberal författning som upprätthålls. Gräsrotsrörelse från kampen mot aparthied är fortfarande stark.
Det sista är särskilt värt att hålla i minnet. Lokalvalen i 243 kommuner och åtta provinser får inte samma uppmärksamhet som de nationella men det är på den lokala nivån som ett motstånd och alternativ nu formar sig. ANC:s monopolställning och maktfullkomlighet utmanas av allianser och en ny generation politiker. Enligt opinionsmätningar ser oppositionspartiet Democratic Alliance ut att kunna göra inbrytningar i ANC-fästen, särskilt i storstäderna.
Att den en gång alldeles självklara solidariteten med ANC vittrar kan inte bara förklaras med tidens gång. Det är i lokalpolitiken som förtroendeskapande åtgärder bedrivs: tillgång till el, vatten, sanitetsförhållanden, kollektivtrafik och övrig vardagstrygghet som försummats. Oppositionens förhoppning är att goda exempel och förebilder ska få genomslag till det nationella valet 2019.
Samtidigt är det ofrånkomligt att lokalvalen påverkats av de affärer och skandaler som närmast tycks ha satts i system under president Jacob Zuma. Det mest iögonfallande exemplet är hur Zuma använde sig av statliga medel för över 130 miljoner kronor för att bygga om sin privatbostad. Konstitutionsdomstolen bedömde det som ett brott mot grundlagen men presidenten sitter kvar.
För detta är en politiker som byggt upp ett nätverk av lojaliteter bland politiker och tjänstemän för att skydda sig själv och sina familjemedlemmar. Zuma har också ogenerat utnyttjat och låtit sig utnyttjas av finansiella intressen. Få tror något annat än att han sätter sina egna intressen framför de nationella.
För att överleva och ha en framtid måste Sydafrika åter göra upp med maktens arrogans. Det är trist att motståndet denna gång riktas mot det parti som en gång gav människor frihet och värdighet.
Mats Wiklund