Jobben, jobben, jobben, brukar partiledare svara på frågan om vad som är viktigast inför valet. Samtidigt pratar man inte mycket om den mest väsentliga informationen om jobben, nämligen hur många som jobbar respektive är arbetslösa i landet. Sifferexercis, där debattörerna dessutom väljer den statistik som passar det egna syftet bäst, gör sig inte i tv och därför väljer man att använda mer vaga begrepp som till exempel ”massarbetslöshet” eller ”full sysselsättning”.
Inget av dessa begrepp passar dock särskilt bra som beskrivning av situationen i Sverige, särskilt inte massarbetslöshet. I augusti arbetade 4 863 000 av de 5 251 000 svenskar som ingår i arbetskraften, enligt SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU) från i torsdags. Det är betydligt fler än för ett år sedan, trots att arbetskraften ökar har arbetslösheten sjunkit från 7,9 till 7,4 procent. Siffertrixande eller ej, detta borde väl en sittande regering kunna använda som argument i valrörelsens slutskede?
Ungdomarna, då? Var det inte så att var tredje ung går utan jobb? Eller var inte talet om ungdomsarbetslösheten tvärtom en bluff, att de egentligen är gymnasister som bor hemma och mår ganska bra? Nej, varken eller. Endast 58,5 procent av 15-24-åringarna ingår i arbetskraften, det vill säga de söker någon form av jobb (även helg- och feriejobb), och av dem har 48,3 procent ett jobb. Ungdomsarbetslösheten har sjunkit till 17,4 procent, vilket låter mycket men där ingår trots allt en del som bor hemma och studerar på heltid.
Att säga att det ser bra ut för svensk arbetsmarknad nu (till och med mycket bra med tanke på krisen i Europa) vore ändå på ett sätt cyniskt. Varje person som hamnat i utanförskap och inte behövs i samhället är en tragedi. Och bland de nästan 400 000 som saknar jobb i landet finns fyra stora grupper som har små chanser till förändring: unga utan gymnasiebetyg, utlandsfödda, funktionshindrade (psykiskt och fysiskt) och äldre (över 55 år).
Men det måste gå att hålla två saker i huvudet samtidigt. Dels att det går väldigt bra för Sverige - i augusti anmäldes 59 000 nya jobb till arbetsförmedlingen (7 000 fler än i fjol) och 32 000 anmälde sig som nya arbetssökande (3 000 färre). Dels att många av dessa 32 000 inte kommer att kunna ta något av de nya jobben.
Inga arbetsmarknadsåtgärder kan göra mycket mer än att flytta de utsatta grupperna till nya kolumner i statistiken. För en verklig förändring krävs ett långsiktigt arbete med en bra skola, bättre integration och motverkande av diskriminering. För en snabb förändring räcker det med 100 000 nya praktikplatser.
Siffrorna behövs, både för att se att Sverige är på rätt väg och för att se svagheterna i arbetsmarknadspolitiken. Massarbetslösheten finns på riktigt, men inte här utan i Spanien och Grekland.