En av dem som använt just detta uttryck är Stefan Löfven. Men han är inte ensam. Och för varje gång denna fras upprepas förstärks en felaktig föreställning om vad det europeiska samarbetet innebär – en föreställning som utan tvivel bidrar till den EU-skeptiska opinion som finns i fler länder än Storbritannien.
Problemet med formuleringar av detta slag är att de tycks förutsätta att EU är något vid sidan av och utanför medlemsstaterna, en utomstående kraft som antingen ”levererar” sådant som medborgarna i de olika länderna gillar – eller som inte gör det.
Men EU är ingen utomstående kraft utan en del av varje medlemsstats eget politiska system. Går man med i EU så innebär det att man lyfter sin egen statliga suveränitet i vissa frågor till en högre och gemensam nivå där den utövas gemensamt med övriga medlemsstater. ”Leveransen” av politik beror på oss själva och på vår förmåga att samarbeta och kompromissa konstruktivt med andra.
Också på ett annat sätt leder formuleringen om att EU ”måste leverera” vilse. Den stora poängen med EU är inte att samarbetet ska kunna ”leverera” specifika paket med åtgärder, pengar, gemensam lagstiftning eller annat – även om också detta är viktigt. Det verkligt avgörande är alla de konsekvenser av samarbetet och den gemensamma politiken som är svåra att specificera i pengar och paragrafer men som finns desto mera påtagligt i verkligheten.
Den fria rörligheten, EU:s olika program för forskningsutbyte och regler som gör det möjligt för studenter från ett land att läsa i ett annat eller för kulturarbetare att verka utan hänsyn till nationsgränser är bra exempel. Det exakta värdet av detta är omöjligt att räkna ut och beskriva, men var och en inser att det måste vara mycket stort. Men det är inte fråga om att EU ”levererar” något specifikt vid en viss tidpunkt utan om följdverkningar av samarbetet som dagligen påverkar våra livsmöjligheter.
Vad vi behöver är politiker som talar väl om värdet av öppenhet som princip och om samarbete som ett värde i sig på en kontinent där nationell självtillräcklighet åstadkommit så mycket skada. Och detta är något helt annat än att föreslå att EU ska styra och ställa med allting. Ett starkare EU, på de områden där gemensam styrka är nödvändig, är fullt förenlig med tanken att unionen ska vara ”smalare men vassare”.
Det finns medlemsländer som inte vill ställa upp och göra sitt när det verkligen behövs, som i flyktingpolitiken. Men det betyder inte att det är fel på tanken om gemensamt ansvar. Snarare är uttrycken för nationell småskurenhet återfall i destruktiva politiska mönster som vi måste försöka lämna bakom oss.
EU har stora brister, men den grundläggande idén är riktig. Och vi bör minnas vad alternativen innebär.
Håkan Holmberg