I dag har det gått 30 år sedan världshistoriens svåraste kärnkraftsolycka, reaktorhaveriet i Tjernobyl. Det radioaktiva utsläppet efter härdsmältan har flyttat på folk och stängt hela byar i ett flera tusen kvadratkilometer stort område. Kontaminerad mark påverkar fortfarande tre länder, Vitryssland, Ryssland och Ukraina, i olika utsträckning. Och i Vitryssland finns en 15 gånger högre risk för sköldkörtelcancer jämfört med 1990.
Även Sverige drabbades av strålningshysteri under åren efter olyckan. Förekomsten av Cesium 137 på marken, i svamp och i viltkött mättes kontinuerligt. Enheten bequerel per kilo blev snabbt ett välkänt begrepp. Det kan kallas hysteri eftersom medianvärdet i de mest drabbade kommunerna, Gävle och Heby, inte översteg gränsvärdet 1 500 Bq/kg ens 1986. Och gränsvärdet var satt så att man kunde äta 70 kilo älgkött på ett år utan att få i sig mer radioaktivitet än genom den normala bakgrundsstrålningen.
Kärnkraftsdebatten tog inte fart igen i Sverige, som den gjort efter Harrisburgolyckan i USA 1978 (som inte orsakade några utsläpp). Det kan bero på att vi hade ett folkomröstningsresultat, det var avveckling 2010 som gällde, men också på att förtroendet för Sovjetunionens hantering av kärnkraften var begränsat.
Nu diskuteras kärnkraften livligt igen. Det beror inte så mycket på den senaste olyckan i Fukushima, Japan, för fem år sedan. Annat än indirekt, eftersom Tyskland beslutade om avveckling till 2022 och den tyska energipolitiken påverkar den svenska. Huvudorsaken till debatten är i stället att de svenska reaktorerna är ålderstigna och kommer att kräva stora investeringar. Alternativet är stängning vilket redan beslutats för de tre äldsta reaktorerna.
Man kan se det som att Sverige fick 40 år av billig elproduktion – mot slutet också hjälp med att sänka utsläppen i klimatomställningen. Den koldioxidfria kärnkraften tjänar fortfarande sitt syfte som komplement när fossila bränslen ska ersattas av förnybara. Åsikten att man skulle behöva ta bort kärnkraften för att ”sätta fart” på utvecklingen av förnybart har kommit på skam då det förnybara ökar kraftigare än beräknat. Om man resonerar på det sättet kan man tycka att kärnkraften gjort sitt vid det här laget.
Men Vattenfalls brunkolsaffär i Tyskland nyligen ger anledning att tänka efter en gång till. Anledningen till att brunkolet gått att sälja är ju att det kommer att behövas under 2020-talet, när kärnkraften fasats ut i Tyskland. Kolkraften lär behövas i Sverige också under kalla vinterdagar om kärnkraften försvinner. Likt Tyskland har Sverige en mycket elintensiv exportindustri (stål och papper med mera) och kärnkraften står för cirka 40 procent av elproduktionen.
Effektskatten bör sänkas och investeringar göras för att få ut det sista av det farliga men nyttiga energislaget. Kärnkraften behövs ännu en tid i Sverige.