Nu väntar efterskalven.Väljarnas stöd för regeringens linje, nej till långivarnas krav på ekonomiska reformer, var tydligt. Det är inte att förvånas över. De dramatiska förändringarna och försämringarna av medborgarnas levnadsstandard, massarbetslösheten och den sociala oron, genomsyrar hela samhället. Detta var en proteströst mot en utveckling som gått helt överstyr. Jublet på gatorna efter nej-sidans seger uttryckte för många känslan av frihet och oberoende från utomståendes diktat.
Regeringspartiets Syrizas mandat vilar också på att vara en proteströrelse. Premiärminister Alexis Tsirpas retorik och uppträdande har ända sedan han tillträde i januari varit som hämtat från en parodi på en marxistisk studentledare. Det har gett honom väljarnas fortsatta stöd men också drivit hans land från det ena förhandlingssammanbrottet till det andra.
Alexis Tsirpas har hävdat att ett nej i folkomröstningen stärker hans förhandlingsposition gentemot de övriga euroländerna. I slutänden blir de tvungna att ge honom bättre förhandlingsvillkor. Den grekiska regeringen vill stanna kvar i eurozonen, men med minskade krav på åtstramningar.
För flera EU-länder framstår detta som verklighetsfrämmande. Dels därför att de helt enkelt inte litar på Tsirpas. Hans anklagelser om "extremism" och "utpressning" och hans oberäkneliga uppträdande har skapat ett grundmurat misstroende mot hans avsikter.
Dels därför att folkomröstningens resultat gör det ännu svårare för Grekland att få nya nödlån och stödpaket. Landet står inför en statsbankrutt och dess banker kan inte klara sig utan att Europeiska centralbanken, ECB, fortsätter att förse dem med likviditetsstöd. Söndagens valresultat gör deras läge ännu mer akut. Ett utträde ur euron rycker allt närmare.
Vissa bedömare talar lättsinnigt om ett ”Grexit” som fullt hanterbart och utan större konsekvenser för eurons framtid. Men de politiska konsekvenserna av att en europeisk stat kollapsar kan bli oöverskådliga. Grekerna själva skulle hamna i en lång period av instabilitet och sociala spänningar. EU:s trovärdighet skulle försvagas genom en uppvisad oförmåga att bemästra en kris som rör dess existensberättigande.
De närmaste dygnen upptas av en febril diplomatisk aktivitet med inriktning på att hålla Grekland flytande. Det grekiska banksystemet måste tillföras mer likviditetsstöd av ECB. Men det kan bara ges till banker som är solventa.
Till sist är detta en så pass avgörande fråga att bara politiker, inte tjänstemän, kan ta ställning till den. Idag, tisdag, möts ledarna för länderna i eurozonen. Samtidigt riktas blickarna mot den grekiska regeringen. Är den beredd att återuppta förhandlingar med sina långivare? Är den beredd att kompromissa? Tiden är knapp och svaren dröjer.