Jan Björklund har inte varit medlem av gruppen. Ändå var det han som på DN-debatt i fredags lade fram ett antal av de punkter som ingår i gruppens slutsatser. Det är inget fel på det som står i Björklunds artikel. Men hade det inte varit naturligare att gruppen fått lägga ut texten på egen hand? Eller tar DN-debatt bara in artiklar av partiledare?
Två övergripande förklaringar tas upp, bilden av FP som ett enfrågeparti med skolan som enda intresseområde och bilden av partiet som ett storstadsparti. Det är rätt, men räcker inte. Ett väl så stort problem var att de teman som drevs i valrörelsen – skola, jämställdhet och försvar – inte bands samman av någon uttalad tanke om vilken typ av samhälle som ett liberalt parti önskar.
För ett parti vars yttersta existensberättigande är dess särskilda förankring i en bred och genomtänkt idétradition var det en allvarlig försummelse. Och det blev inte bättre av det sannolikt oundvikliga förhållandet att samarbetet inom alliansen innebar att samtliga fyra partier – och inte minst FP – fick lov att begränsa sig både ideologiskt och sakpolitiskt. Björklund antyder problematiken, men inte mycket mer.
Med det politiska läge vi nu har fått så är det viktigt att alliansen består som ett regeringsalternativ. Men efter åtta års samregerande är detta knappast något stort problem. Viktigare är då att partierna själva förmår förnya sin politik, ta upp nya frågor och där så behövs tänka om i förhållande till de linjer man drivit eller sett sig tvingade att driva i koalitionsregeringen.
Ett liberalt parti måste självfallet vara en viktig aktör i politikens kärnfrågor, som jobb, social välfärd, skola och miljö. Men det krävs mer – en envis betong av den enskildes värdighet, ständig uppmärksamhet på hot mot medborgerliga rättigheter och mot människors integritet, ett internationellt perspektiv också på svensk politik – oavsett hur regeringen för dagen ser ut. Är Björklund rätt person för den uppgiften också 2018?