Natoledarnas oro för vad Trump skulle kunna säga var tydlig. De slapp höra presidenten hota med att USA bara skulle ställa upp för europeiska Nato-länder om man fick betalt. Men Trump bekräftade inte heller de ömsesidiga försvarsgarantierna. I stället återkom han till sitt krav att alla länder ska leva upp till målet att avsätta två procent av sin BNP till det gemensamma försvaret.
Naturligtvis är det rimligt att alla medlemsländer aktivt försöker nå det målet. Trump kan nu framställa det som att han vunnit en seger vid mötet genom att de övriga accepterat detta. Men det skedde i verkligheten redan vid toppmötet i Wales 2014. Och alla Natos medlemsländer deltar redan i det som Trump också krävde, nämligen i arbetet för att bekämpa IS,
Man anar en tyst överenskommelse mellan övriga medlemsländer att låta Trump få tro att han tvingat fram eftergifter och således vunnit en politisk seger – allt för att undvika oförutsägbara utfall från presidentens sida. Kanske var det också därför som relationerna till Ryssland inte stod på dagordningen alls – Trump hade kunnat säga vad som helst också i den frågan.
Med vid Natomötet var också USA:s utrikes- och försvarsministrar, Rex Tillerson och James Mattis, samt den nationelle säkerhetsrådgivaren H R McMaster. Det är de som brukar anses stå för verklighetskontakten i den nya administrationens utrikespolitik. Kontrasten mellan Trumps tystnad om försvarsgarantierna och James Mattis besked till Peter Hultqvist om relationen till Sverige är slående: ”Om Sverige hamnar i knipa så kommer vi”. Och vid detta besök diskuterades Ryssland tydligt och öppet.
För ögonblicket kan Sverige tyckas ha bättre säkerhetsgarantier än de europeiska länder som är med i Nato. Men med Trump som president kan man aldrig veta. I längden är Nato-medlemskap ett naturligt steg också för Sverige.
Håkan Holmberg