Bland alla illusioner om Donald Trump var nog den största att erfarenheten som affärsman skulle göra honom till en handlingskraftig och effektiv president. Till skillnad från politikerna visste han att få saker ur händerna.
Många väljare föreställde sig Trump som närmast obefläckad av Washingtons byråkrati, kompromisser och lobbyister. Hans förmögenhet och exklusiva livsstil sågs inte som en belastning utan snarare som en bekräftelse på kompetens och lämplighet. Pengarna och lyxen hade han själv tjänat ihop. Politiker, däremot, levde på skattebetalarna. I jämförelse med dem var miljardären och fastighetsmogulen från Manhattan någon som stod utanför och bekämpade etablissemanget.
Längtan efter en folkets man som, för att citera Trump, kan ”dränera träsket”, sitter djupt och manifesterar sig med jämna mellanrum i amerikansk politik. Till exempel fick för bara tjugofem år sedan den politiske novisen och smått bisarre Texasmiljardären Ross Perot, också han affärsman, 18 procent av rösterna i presidentvalet.
Men ända fram till Donald Trump har den sortens lycksökare i slutänden misslyckats. Partierna och väljarna har inte vågat chansa. Men i valet förra året släppte spärrarna.
Av alla de skandaler, misslyckanden och manipulationer som karaktäriserat Trumps snart sex månader vid makten – det känns oändligt längre! – är den senaste händelsen betecknande för hur föreställningen om den resultatinriktade affärsmannen i Vita huset är just en illusion.I själva verket är det hans affärsmetoder och kontakter som undergräver hans auktoritet och manöverutrymme.
Med avslöjandet om Donald Trump Juniors möte med en rysk advokat med påstådda kopplingar till Rysslands regering för att ta del av information som kunde skada Hillary Clinton i valkampanjen kan inte längre presidenten avfärda kopplingen till Ryssland.
Allvarligare än händelsen i sig är att Trump Juniors beteende ingår i ett mönster i kring Donald Trumps innersta krets. Åter väcks frågan från Watergateskandalen: vad visste presidenten och när visste han det?
Likt Richard Nixon är Donald Trump en fånge i det drama som han själv iscensatt. Ständiga avslöjanden lamslår hans och partiets politiska agenda.
USA får nu sätta sin lit till rättsväsendet och särskilt den tidigare FBI-chefen Robert Muellers utredning om ryska kopplingar till Donald Trump. I grund och botten är detta en fråga om etik. Richard Nixons långa politiska erfarenhet förslog inte mot hans paranoia som slutligen drog honom i fördärvet. Donald Trump har satt lögnen i system, den är närmast en livsform.
Det är alltså svårt att se hur presidenten ska komma ur sin belägenhet. Bluffar och hot hjälpte honom att dominera på en brutal fastighetsmarknad. I en demokrati, däremot, försvagar de och riskerar på sikt att krossa honom.