En helt annan sak är att fråga sig hur konstruktivt det var av Donald Trump att raljera med Kim Jong-un som ”rocket man” på väg mot sin egen undergång när han framträdde inför FN:s generalförsamling. Fyndigt, kanske någon tycker, men den enda effekten så här långt är att Nordkoreas diktator svarar i samma tonläge..
Trumps tal var uppenbarligen riktat till de egna kärnväljarna och inte till andra staters representanter. Som sådant passade det också väl in i den föreställning om USA:s roll i världen som han vill stå för – och som avviker kraftigt från de synsätt som hittills dominerat.
I Trumps retorik saknas insikter om vikten av allierade och av fungerande internationella strukturer som FN, Nato eller EU. Det internationella ekonomiska systemet betraktas som ett nollsummespel och demokratiska principer tillmäts inget egenvärde. USA ska vara starkt, så starkt att man kan besegra varje tänkbar fiende, men förebyggande diplomati och fredlig konfliktlösning är mindre viktigt. Auktoritärt styrda länder som Ryssland och Saudiarabien kan framstå som mer naturliga partners än USA:s traditionella och demokratiska allierade.
Tankemönstret har inte uppstått med valet av Trump. Författaren och redaktören för The Atlantic, Peter Beinart, skildrade för några år sedan i boken The Good Fight hur försvar för demokratiska värden efter andra världskriget lyftes fram som ett centralt mål för amerikansk politik – då mot motstånd från både vänster och höger.
En viktig del av denna politik var stödet till FN, som ju också symboliskt nog fick sitt högkvarter i New York. Vad man än kan tycka om FN:s praktiska tillkortakommanden så är grundtanken ändå att det finns vissa gemensamma universella värden som alla länder borde sträva efter att upprätthålla. Det låg i USA:s intresse att demokratiska ideal spreds över världen, och detta förutsatte i sin tur att USA i sin egen inrikespolitik visade en aktiv vilja att förverkliga samma ideal.
Genom att göra det så kunde också USA:s väldiga mänskliga resurser frigöras, vilket skulle stärka landets möjligheter att agera internationellt. Internationalism och inrikes reformarbete gick hand i hand.
Trump och de som tänker som Trump, exempelvis inom den så kallade alternativa högern, ser världen helt annorlunda. Det finns inga universella politiska principer som USA har anledning att försöka upprätthålla. Det som finns är nationella egenintressen. USA ska hävda sina intressen och kan göra upp med andra starka och oberoende stater som gör likadant, oavsett hur de styrs eller agerar på den internationella scenen.
Detta är innebörden av slagordet America first, som har en lång tradition också före Trumps presidentkampanj. Under 30- och början av 40-talet var detta uttryck symbol för en stark politisk rörelse för att hålla USA borta från andra världskriget. Japans anfall på Pearl Harbor 1941 fick dock rörelsen att falla ihop.
Trump tror verkligen att världen blir stabilare om ”affärsuppgörelser” mellan starka stater och ledare får ersätta idén om universella värden. Men konsekvensen av denna inställning är också att hela föreställningen om internationella spelregler, om diplomati och respekt för avtal och allianser överges. Tycker man att man inte vinner tillräckligt på internationellt handelsutbyte så river man upp handelsavtalen. Tror man att USA förlorar ekonomiskt på klimatavtalet från Paris så säger man upp det också.
Men demokrati och mänskliga rättigheter är allmängiltiga principer och det finns gott om belägg för att respekt för sådana värden också minskar risken för krig. Handel är långsiktigt till nytta för den ekonomiska utvecklingen och ett effektivt miljöarbete kräver insatser från många håll samtidigt.
Trumps utrikessyn är grund och okunnig. Den är inte heller allmänt omfattad i USA – och av allt att döma inte ens i hans egen regering.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör