Det är lätt att skratta åt Donald Trumps enkla budskap om vad som ska göra USA fantastiskt igen (I will make America great again). Men skrattet fastnar i halsen när man inser att presidentposten finns inom räckhåll om han förmår att få fler missnöjda amerikaner att gå och rösta i november. Och när han framhärdar med sina konkreta förslag, som i förra veckans utrikespolitiska linjetal.
Trump vill på fullt allvar upprätta 35-procentiga tullar (och en fysisk mur) mot Mexiko. För att kompensera vad Kina ”stjäl” från amerikanerna behövs tullar på 45 procent, enligt Trump. Det står nu klart att detta är vad han går till val på. Men under resans gång kommer han att få veta att den amerikanska bilindustrin, som är helt integrerad med Mexiko, närmast havererar med dessa tullar. Och att övrig industri är beroende av kinesiska underleverantörer. Det kommer att ta år för den amerikanska ekonomin att återhämta sig, om det över huvud taget sker.
De som drabbas av Trumps handelsprotektionism är vanliga amerikaner med vanliga jobb på de här företagen. En del av dem kommer att ha röstat på Trump. Därför är det ändå osannolikt att tullarna blir verklighet.
Den politiska isolationismen med Trump som president är betydligt lättare att förstå och genomföra. Men icke desto mindre får den katastrofala följder. Ett militärt starkare USA kommer att slå till obönhörligt mot stater och organisationer som utmanar om herraväldet, till exempel IS. I övrigt kommer världens oroshärdar att lämnas åt sitt öde. Japan, Sydkorea och Natoländerna kommer också att få klara sig själva i större utsträckning, och betala för sitt eget försvar. Därför är det inte heller konstigt att Trumps ende politiske vän i världen heter Vladimir Putin.
Öppenhet, samarbete och fri rörlighet var det som en gång gjorde USA fantastiskt. Att precis motsatsen skulle göra landet fantastiskt igen är förstås helt orimligt. Men orimlighet är ju något som kännetecknat Trumps presidentkandidatur och den har burit honom långt. I värsta fall når han hela vägen till Vita huset.