Men det förblir obestridligt att det var en nazist som med sin bil körde rakt in i en grupp motdemonstranter, dödade en person och skadade nitton. Det var ett terrordåd av samma slag som vi sett på en rad platser runt om i världen det senaste året – som i Nice, Stockholm, Berlin och London. Motdemonstranterna demonstrerade, men försökte inte döda någon.
I en artikel i The Atlantic dissekerar Peter Beinart, en av tidskriftens redaktörer, Trumps senaste utfall. Han är rätt person att göra det, eftersom han själv analyserat just den våldsamma vänstern som politiskt fenomen i USA – alltså ett ämne som Trump felaktigt påstår att alla blundar för.
Det är fråga om grupper som kallar sig ”anti-fascister” men som själva bär på attityder som för tankarna till de motståndare de anser sig bekämpa. Ändå begås, så här långt, de allra flesta politiska våldsdåden i USA av högerextremister, som dessutom anser sig ha en sorts stöd av personer nära landets president. Den våldsbenägna vänstern är oftast anarkistisk, den våldsbenägna högern hyllar diktaturregimer som praktiserat slaveri och folkmord.
Andra skribenter har klargjort att demonstrationerna mot extremhögerns marsch i Charlottesville inte på något sätt motsvarade Trumps insinuationer om att ”båda sidor” var lika skyldiga. Antagligen fanns en del extremister bland motdemonstranterna, men det ändrar inte bilden av vad som hände. Högerextremisterna var förberedda och utrustade för våld och angrep aktivt motdemonstranterna, enligt ett mönster som är välkänt i sammanhang som dessa (en ögonvittnesskildring finns i brittiska The Guardian).
De som vill bekämpa rasism, antisemitism och idéer om vit överhöghet måste, skriver Peter Beinart, hålla rent mot vänstergrupper som själva använder våld eller bekänner sig till en auktoritär världsbild. Men att sådana grupper och personer finns gör inte den extrema högerns våld det minsta mer acceptabelt.
En lång rad prominenta personer ur Trumps eget parti ser detta utan minsta svårighet. Detsamma gäller de företagsledare som tidigare visat sympati för Trumps ekonomiska ambitioner (som lägre skatter). De vill inte heller förknippas med en rasistisk och våldsam extremhöger.
Trump är förstås inte nazist själv – hans svärson är jude – men frågan om nazismen har synbarligen ingen moralisk dimension för honom. Också grupper med attityder av det slag som kallas för ”white backlash” rymdes under valrörelsen under Trumps röda keps. I stället för att uppträda samlande i en krissituation sänder han nu signaler om förståelse till just sådana väljare.
Har han gått för långt? Det var det längesedan han gjorde. Men kanske håller han på att göra sig själv politiskt irrelevant.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör