Metoden nu är att införa ett räntetak. Det ska inte längre vara möjligt att locka människor att ta lån för en effektiv ränta på ibland många hundra eller tusen procent. Kommer det att hjälpa?
Den affärsidé som driver snabblåneföretagen är lika enkel som obehaglig: Man utnyttjar människors nödläge genom att erbjuda lån till räntesatser som personer med ordnad ekonomi aldrig skulle acceptera.
Frestelsen att ta ett snabblån med hjälp av några enkla tryckningar på mobilen kan vara oemotståndlig. En oväntad ny utgift eller en gammal skuld kan skenbart regleras genom ett nytt lån.
När också denna kredit är förbrukad och räntorna ska betalas kan man gå vidare till nästa kreditföretag. De undersökningar som gjorts tyder på att en stor del av dem som dragit på sig snabblåneskulder redan tidigare hade andra betalningsanmärkningar.
Branschen var länge mer eller mindre oreglerad. Men 2010 infördes en ny konsumentkreditlag med 14 dagars ångerrätt, obligatorisk kreditprövning och krav på att årsräntan på ett lån alltid ska framgå. Under 2010 och 2011 sjönk också antalet ansökningar om sms-lån – för att sedan börja öka igen. Nya krav på låneföretagen tillkom, men verksamheten har levt vidare.
Det är inte så konstigt. Lagar och regler kan kringgås – om de inte helt enkelt ignoreras – och så länge som det finns ett behov av snabba cash så kommer det att finnas personer som är beredda att tillhandahålla sådana.
Det rakaste skulle kanske vara att helt enkelt förbjuda lån som ges på detta sätt. Men det är inte givet att det heller skulle fungera – risken finns alltid att verksamheten då helt drivs under jorden. Ytterligare skärpt lagstiftning, kontroller och kännbara påföljder är kanske ändå en bättre metod att begränsa eländet. Men allra viktigast är nog effektiv information om riskerna.
Håkan Holmberg