Premiärminister Alexis Tsipras och vänsterpartiet Syriza vann nyvalet i söndags av ett enda skäl: Tsipras är personligen mindre belastad än motståndarna i de gamla partierna.
Han har svikit de – helt omöjliga - vallöften som gav honom segern i förra valet och han har tvingats acceptera hårda villkor från landets långivare. Hans manöverutrymme är ytterst begränsat. Men han har inte del i ansvaret för att Greklands ekonomi vanskötts under decennier och har inte medverkat till den svågerpolitik och det klientsystem som varit ett effektivt hinder för varje reformförsök.
Huvudmotståndaren i nyvalet, det konservativa Ny Demokratis ledare Vangelis Meiramakis, har visserligen förbättrat bilden av sitt parti i förhållande till tidigare. Men både Ny Demokrati och det socialdemokratiska Pasok är och förblir under överskådlig tid förknippade med det system som lett landet i fördärvet.
Den politiska apatin i Grekland är stor. Valdeltagandet stannade på 55 procent och det nazistiska Gyllene gryning är alltjämt landets tredje största parti – en följd av att många greker tappat tron på det demokratiska systemet. Och Syrizas valseger är inte större än att den omaka regeringskoalitionen med nationalistpartiet Oberoende greker lär komma tillbaka så fort dammet från valnatten lagt sig.
Ändå får nog valresultatet ses som ett tecken på att många väljare ändå inser att några alternativ till de åtstramningar och systemförändringar som långivarna kräver inte existerar, i alla fall inte om man vill fortsätta tillhöra euroområdet. Det kan möjligen innebära att Tsipras andra regering får något bättre förutsättningar att genomföra sådana förändringar än vad den första hade.
I så fall kan Grekland till sist kanske få en bättre fungerande ekonomi och förnyad ekonomisk tillväxt. Men vägen blir mycket svår och några garantier finns inte. Tsipras har fått en andra chans, men får knappast en tredje.