Men till sist blir det ohållbart. Tidningen Cumhuriyet är en av landets mest kända. Den är kritisk mot president Recep Tayyip Erdogan – från en uttalat sekulär ståndpunkt.
Nu har chefredaktören och ett dussin andra medarbetare gripits. Tidningen utmålas av regimen som ett näste för den islamistiska Gülenrörelsen som anklagas för att ha legat bakom kuppförsöket. Dessutom påstås den ha samröre med den kurdiska PKK-gerillan.
Cumhuriyet har varit kritisk både mot Erdogan och mot Gülenrörelsen och Gülenrörelsen har aldrig visat någon sympati för PKK. Däremot har president Erdogan under lång tid varit allierad med Gülenrörelsen och förhandlat fram en långtgående kompromiss med kurderna – som man sedan övergivit. Den som sätter tilltro till regimens beskyllningar mot Cumhuriyet får vända upp och ned på logiken både en och två gånger.
Att de ansvariga för kuppförsöket måste gripas och ställas till svars ifrågasätts inte av någon. Men regimens bild av sammansvärjningen faller på sin egen orimlighet. Det är visserligen sant att Gülenrörelsen haft som strategi att placera ut medlemmar och anhängare på olika viktiga positioner i samhället.
Men är det verkligen trovärdigt att mer än 100 000 statstjänstemän som nu fått sparken varit ombud för denna rörelses maktambitioner? Eller att 170 medieföretag gått kuppmakarnas ärenden? Ingår man definitionsmässigt i en konspiration mot regeringen för att man har eller har haft kontakt med en religiös rörelse som regeringen själv samarbetat med? Eller räcker det med att man i ett eller annat avseende varit kritisk mot regeringen?
Precis så tycks det vara. Regimen har tagit kuppförsöket till ursäkt för att försöka krossa opposition av alla slag – konkurrerande islamister, sekulära, kurder. Rättsstaten har satts ur spel, numera är det presidenten som avgör vem som ska dömas och för vad.
Större delen av det kurdiska partiet HDP:s parlamentsledamöter hotas av åtal – ett formellt partiförbud är troligen nästa steg. En rad borgmästare i kurdiskt dominerade städer har avsatts och ersatts av personer som är lojala med presidenten. De avsatta anklagas för terrorism.
En ny författning ska drivas igenom med näst intill obegränsade befogenheter för Erdogan. Och inom kort kommer regeringen att föreslå parlamentet att återinföra dödsstraffet – dock inte retroaktivt säger premiärminister Binali Yildirim, som om det vore fråga om en eftergift åt regimens kritiker.
Dödsstraff är otänkbart i länder som aspirerar på medlemskap i EU. Men EU har gjort sig beroende av Turkiet genom flyktingavtalet och föredrar att säga så litet som möjligt. Turkiets politiska sammanbrott motsvaras av ett moraliskt inom EU.
Håkan Holmberg