Men det betyder inte att presidenten eller landets säkerhetstjänst saknar ansvar. De två självmordsbombarna kan mycket väl ha tillhört IS, men den turkiska regeringen har länge behandlat IS med silkesvantar.
Alla grupper som var mot al-Assads regim i Syrien fick understöd i en eller annan form och allt talar för att åtskilliga IS-celler finns inne i Turkiet. Säkerhetstjänsten har uppenbarligen misslyckats med att övervaka dessa personers verksamhet – i värsta fall har de inte heller ansträngt sig.
Det är också viktigt att komma ihåg vad det var för demonstration som attackerades. Syftet var att förmå den turkiska regeringen att återuppta fredssamtalen med den kurdiska gerillarörelsen PKK. PKK är en terrorstämplad extremistgrupp, men intill helt nyligen rådde vapenvila mellan PKK och den turkiska staten och en tydlig avspänning i relationerna mellan staten och den stora kurdiska minoriteten hade pågått i flera år.
Det är den turkiska staten som återupptagit stridshandlingarna, något som bland annat måste sättas i samband med valutgången tidigare i år. Erdogans syfte med valet var att skaffa sig en så stor parlamentarisk majoritet att han kunde ändra författningen så att han själv, som president, fick betydligt större maktbefogenheter än tidigare. I ett ofta citerat uttalande sade han att demokratin är ”som en spårvagn”, man åker med så länge som färden går åt det håll man vill – sedan kliver man av och fortsätter med andra medel.
Men planen slog slint i och med att det så kallade pro-kurdiska partiet HDP med god marginal passerade spärren på 10 procent. Någon alternativ majoritet kunde dock inte bildas eftersom oppositionspartierna har vitt skilda världsbilder och ambitioner. Erdogan har därför manövrerat fram ett nyval 1 november så att väljarna ska få en chans att ”rösta rätt”. Och för att åstadkomma det resultatet behövdes en fiende – kurderna – och en längtan efter nationell samling – kring Erdogan själv. Så återupptogs krigföringen mot PKK.
De opinionsundersökningar som företagits hittills tyder på att Erdogans plan än en gång riskerar att misslyckas. HDP, som inte bara har kurdiskt stöd utan också samlar väljare med liberala och vänsterbetonade värderingar, tycks kunna klara sig kvar i parlamentet. Det är dessvärre inte helt uteslutet att grupperingar ur den så kallade ”djupa staten”, militär och säkerhetstjänst, låtit attentatet i Ankara äga rum med kalkylen att detta skulle stärka Erdogans position.
Erdogan har under alla omständigheter spelat mycket högt och kan mycket väl förlora. Eller så ställs valet in i sista stund. Eller också försöker presidenten på något sätt regera genom dekret med hänvisning till säkerhetsläget. I längden är alla sådana manövrer ohållbara.