Prislappen för en spårvägslinje mellan Gottsunda centrum och Gränby centrum, genom centrala Uppsala, är mellan 5,7 och 8,7 miljarder enligt en ny utredning. Därtill kommer kostnader för en depå och för själva vagnarna, totalt 10 miljarder.
Det är väldigt mycket pengar. Men det är också fråga om en typ av investering som har en mycket lång livslängd och som har positiva kringeffekter på flera olika plan. I en rad städer på kontinenten och i övriga Norden har man de senaste åren fattat just det beslut som många politiker också i Uppsala vill fatta – att bygga upp ett modernt spårvägsnät som stomme i framtidens kollektivtrafik.
UNT har i många år argumenterat för att spårvägstrafik bör prövas seriöst också i Uppsala. Det politiska intresset har vuxit och staden är numera medlem i organisationen Sveriges spårvägsstäder. Flera partier har spårvägsutbyggnad på sina kommunala handlingsprogram.
Den fördel man först tänker på handlar givetvis om miljön. Spårväg är ”ren” jämfört med bussar – och givetvis bilar. I princip kan dock samma miljöeffekt uppnås med elbussar.
Moderna spårvagnar har stor transportkapacitet – och får inte förväxlas med så kallad spårtaxi. De kan erbjuda ett resande med hög kvalitet och bidrar samtidigt till att skapa en tät och levande stadsmiljö där linjerna dras och knutpunkterna placeras. Det är ingen tillfällighet att spårväg ofta ses som en självklar del i en attraktiv urban livsmiljö. Stadsplanering byggd på storskalig bilism framstår däremot som något av en historisk parentes. Där biltrafikleder bryter upp och isolerar stadsdelar från varandra kan spårväg bidra till att binda samman.
Naturligtvis måste kalkylerna för spårvägsutbyggnad i Uppsala analyseras mycket noga. Statlig medfinansiering förefaller nödvändig. Men Uppsala är en snabbt växande stad där radikala grepp för att få till stånd en fungerande kollektivtrafik kommer att bli allt mer nödvändiga. Sådana investeringar kan aldrig bli gratis.