Det var Leylani som vid en manifestation på Sergels torg i lördags uttryckte sig lika hatiskt som hotfullt – och uttalat rasistiskt – om armenier. ”Turken vaknar. Död åt de armeniska hundarna. Död! Död! Mina kära raskamrater... Låt oss visa Sverige, Skandinavien och Europa vad turken står för. Vi tycker inte om blod men kan låta blodet flyta när det behövs.”
Konfronterad med detta hävdade Leylani på organisationens hemsida att ”Jag har inget sagt mot fredliga armenier, barn eller kvinnor”. Mönstret är bara alltför bekant. Det är precis så här rasismen ser ut i praktiken.
Någon försäkrar att man inte har något alls emot personer med en viss bakgrund, bara de är fredliga och trevliga – samtidigt som man uttrycker sig på ett sätt som innebär att alla med just denna bakgrund tillskrivs just de otrevliga egenskaper som man ogillar. Generaliseringar, svepande och nedgörande omdömen om den ena eller andra gruppen, uttalade eller inlindade hot – det är just det som rasistiska utfall alltid innebär.
Leylanis utfall hänger givetvis samman med det öppna sår som folkmordet på armenier och andra kristna grupper i det osmanska riket, det moderna Turkiets föregångare, under första världskriget utgör. Dokumentationen är överväldigande och händelserna har varit väl kända ända sedan de inträffade.
Det finns ingen anledning för dagens turkiska republik att försöka dölja eller släta över. Men i verkligheten är det straffbart att tala öppet om det som hände och turkiska extremister har attackerat och dödat personer som gjort det – som den armenisk-turkiske journalisten Hrant Dink 2007.
Barbaros Leylani har polisanmälts för hets mot folkgrupp och avgick som vice ordförande så snart hans uttalanden blev allmänt kända. Och det är naturligtvis ingen ursäkt att han säger sig ha talat oförberett och utan manuskript. Han sade uppenbarligen det som han trodde att många i publiken ville höra och möttes också av instämmande rop från torget.
Också detta är värt att komma ihåg länge. Det är lätt för varje talare att vinna poäng genom att spela på fördomar och aggressivitet. Alla med turkisk bakgrund tycker inte som Leylani. Men inom Turkiska riksförbundet har tydligen hans inställning inte ansetts vara något problem.
Därför är det också orimligt att denna organisation beviljats statsbidrag på drygt en halv miljon kronor som stöd för sin verksamhet. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Mucs, har uppenbarligen inte tagit reda på sådant som man måste veta för att ge stöd åt etniskt baserade organisationer. Det måste vara möjligt för myndigheten att ta tillbaka bidraget.
Håkan Holmberg