Det stora stödet för Nationella frontens Marine Le Pen är till stor del ett uttryck för missnöje både med den traditionella vänstern och med den borgerlighet som numera går under namnet Republikanerna. Men det finns också en annan form av protest.
Den oberoende mittenkandidaten Emmanuel Macron var enligt tittarundersökningar den mest övertygande när de ledande kandidaterna häromdagen möttes för den första valdebatten inför presidentvalet i vår. Macron har varit minister i Francois Hollands vänsterregering i två år, men har också en bakgrund i bankvärlden. Hans program är oklart i konturerna, men i det avseende som är viktigast för många väljare är han befriande tydlig.
Macron står för öppenhet mot Europa och världen och framstår som på samma gång reformvänlig och realistisk. Kontrasten mot Socialistpartiets Benoît Hamon och den ännu radikalare vänsterns Jean-Luc Mélenchon som båda försöker marknadsföra socialistiska utopier är stor. Och avståndet till Le Pens inskränkta nationalism är uppenbar för alla.
Ändå var det Republikanernas Francois Fillon som länge var den givna favoriten till att efterträda Francois Hollande, vars presidentskap tedde sig så misslyckat att han inte ens försökte bli omvald för en andra femårsperiod. Fillon framstod som okorrumperad och som en person som kunde dra väljare från Le Pen utan att själv kopiera extremhögerns politik.
Så visade det sig att Fillon haft sin hustru anställd för statliga medel, utan att hon tycks ha uträttat något arbete. Fillon hävdar att alltsammans handlar om en komplott för att svärta ned honom inför valet. Opinionssiffrorna har dalat, men partiet har ställt sig bakom honom – kanske mest för att ingen annan är beredd att ställa upp i hans ställe. Om ingen dramatisk scenväxling sker så talar det mesta för att Fillon faller igenom i den första valomgången. Något sådant har inte hänt tidigare.
Detsamma gäller av allt att döma de två vänsterkandidaterna. Men om deras varianter av vänsterutopism är omöjliga som praktisk politik så gäller detsamma för Marine Le Pens rabiata nationalism. Också hennes politik har inslag av vänsterutopism utan ekonomiskt ansvar, kombinerad med totalt invandringsstopp, utträde ur EU och hets mot muslimer. Det är ett säkert recept för ekonomisk katastrof.
Det franska valsystemet har länge skapat en polarisering som inte motsvaras av väljarnas faktiska åsikter. I det läge som nu uppstått kan Emmanuel Macrons mittenpolitik bli den kraft som samlar dem som i andra valomgången vill förhindra att Le Pen vinner. Hans problem är att han saknar en stark partiorganisation. Men han tycks vara bäst placerad att försvara republikens värden mot attackerna från höger.
Håkan Holmberg