Det är svårt att bortse från att den psykiska ohälsan ökar i takt med den tekniska utvecklingen. Inte minst hos barn och unga.
Innehåll som pekar ut hur man ska bli perfekt, ständiga nyhetsnotiser om vår turbulenta omvärld och ljusskygga åsikter som på nätet kan vädras öppet är överväldigande nog för oss vuxna.
Hur är det då för barn och tonåringar, som tar del av detta under livets mest känsliga år med sociala minfält och sökande efter både identitet och sammanhang? Mobbaren kan komma åt en även när man är hemma och avsaknaden av notiser kan befästa ens utanförskap. Bilder och filmer i flödet på grovt våld eller annat innehåll som inget barn borde se. Algoritmerna som överöser flickorna med ouppnåeliga ideal och pojkarna med giftigt innehåll som ökar risken för radikalisering.
Samtidigt vittnar föräldrar om att deras barn inte klarar av att vara uttråkade eller hitta på något utan sina telefoner. Fler barn och unga sover sämre och har svårt att koncentrera sig i skolan. Men trots att det är tydligt att smartphones i för låga åldrar inte verkar vara något vidare, vill inte föräldrar förvägra sin unge en telefon av rädsla för att barnet ska bli socialt stigmatiserat.
Den klassiska: ”Alla andra får ju”.
Vill vi ha det så här? Nej, säger över 200 föräldrar i skånska Viken (DN 21/5).
De har gått samman i en föräldrapakt, där man är överens om att senarelägga barnens smartphonedebut tills de blir äldre. Genom att göra det tillsammans, hjälps de också åt att ta bort grupptrycket som en faktor.
Jag är verkligen ingen bakåtsträvande teknofob. Det finns absolut delar av debatten om barn och skärmar som är tramsiga, överdrivet alarmistiska eller på tok för moraliserande. Dessutom är det väldigt lite av barns skärmvanor som det offentliga kan eller bör lösa. Det faller för det mesta inom föräldraansvaret, och så ska det vara.
Det finns också fördelar med skärmarna och till och med sociala medier, även för barn och unga. Därför låter några av föräldrarna från Viken sina barn använda paddan eller datorn hemma för spel, videosamtal med vänner och tillgång till plattformar. Det är alltså inga anti-skärm-fundamentalister vi har att göra med. Bara en begränsning av den oändliga tillgången till nätet som telefonerna ger.
Som förälder i Uppsala bevittnar jag en levande diskussion mellan föräldrar om när barnen borde få smartphones, både på nätet och vid sandlådan. De flesta verkar vara överens om att man vill slippa ge telefoner till barnen så länge det går. Och att den gränsen dras i mångt och mycket vid när ”alla andra kommer få”.
Det vore kanske inte så dumt med en föräldrapakt här också?