Denna händelse, upptakten till Förintelsen, kallas numera allt oftare för Novemberpogromen. ”Kristallnatten” var den term som nazisterna själva använde. Genom att tala om en pogrom markerar man sambandet mellan attacken mot Tysklands judar och de attacker av samma slag som förekommit under århundraden i olika länder.
Antisemitismen var inget nazistiskt påhitt utan en förvillelse med en lång förhistoria. Med nazismen förvandlades den till politisk ideologi.
På Novemberpogromens minnesdag brukar många starka ord sägas om den regim och den ideologi som utlöste övergreppen och förstörelsen. Men man bör också minnas att den nazistiska staten medvetet och avsiktligt också uppmuntrade medborgarna själva att använda våld mot utpekade grupper och enskilda personer. I normala stater har polisen monopol på våldsutövning. I den nazistiska staten förutsattes polisen vara passiv – eller en aktiv medhjälpare – när vissa medborgare attackerade andra, som judar, romer och homosexuella.
Avsikten var dubbel: att bryta ned motståndet inför den statliga utrotningspolitiken och att göra människor själva delaktiga i brotten. Just detta att göra människor själva direkt delaktiga i våld och förtryck är ett av igenkänningstecknen på en totalitär ideologi och en totalitär regim.
I år har vi sett grova våldsutbrott riktade mot judar och synagogor, också i Sverige. Samtidigt har vi upplevt hur muslimer och moskéer attackerats. Det är inte fråga om organiserat statligt våld utan om att ”frivilliga krafter” gått till angrepp mot andra människor. Men man kan vara övertygad om att de som uppmuntrar till sådana attacker skulle använda också statens maktmedel i samma syfte om de fick möjlighet.
Mönstret från hetspropaganda mot en grupp går igen i hetspropaganda mot andra grupper. Och det viktiga är inte gruppen utan mönstret. Vänjer vi oss vid hets mot en grupp så öppnar vi snart för hets mot vilken annan grupp som helst.