Massakern i Srebrencia är en mänsklig och politisk katastrof som vi ännu lever med.
De serbiska styrkornas mordorgie på 8000 bosnienmuslimska män och pojkar var en välplanerad, systematisk genomförd aktion som hade kunnat förhindras. Men världssamfundet svek sina åtaganden. Genom en kombination av politisk feghet och inkompetens gav man i praktiken fritt fram för den bosnienserbiska armén. Det av FN proklamerade ”skyddade området” övergavs.
Så skrev ett nytt namn in sig i historieböckernas skräckskildringar. Ett namn med samma laddning som Guernica och Oradour.
Det värsta massmordet sedan andra världskriget innebar kulmen på det jugoslaviska inbördeskriget. Ett krig som, likt illdådet i Srebrencia, hade kunnat undvikas om Europas politiska ledare förmått ingripa mot den serbiska regimen. Slobodan Milosovics avsikter, hans dröm om ett Storserbien, var tydliga. Hans metoder, etnisk rensning, terror och folkmord, gick heller inte att missförstå.
Europas misslyckande och ovilja att handla berodde inte bara på felbedömningar och bristande fantasi. Dess politiska ledare hade just varit med om Berlinmurens fall, det kalla krigets slut och Sovjetunionens kollaps. Att i denna tid av eufori förbereda sina medborgare på en militär intervention framstod som helt omöjligt. Jugoslavien var för komplicerat.
Men vad som sedan dess gång efter gång visats är att Europa är och förblir just komplicerat. Under kalla kriget doldes effektivt nationella och etniska motsättningar. När kommunismen försvann flöt de snabbt upp till ytan. För många som hade sett framför sig en harmonisk europeisk utveckling baserad på fred, tolerans och frihet blev det en chock att inse att de önsketänkt. Det förflutna, historiens spökfigurer, hade antagit nya former.
Samtidigt är det viktigt att framhålla att Europa lärt sig av sina misstag. Genom EU och Nato har en fungerande säkerhetspolitisk ordning etablerats. Krigsförbrytare har ställts inför domstol och i Serbien håller en ny politisk generation som ser sin framtid i ett EU-medlemskap gradvis på att acceptera historiska realiteter. Forna fiender samarbetar, om än motvilligt.
Folkmordet i Srebrenica fortsätter att hemsöka Europa. Ännu fortsätter släktingar till de mördade att leta efter kroppsdelar i massgravar. Nu på lördag, exakt tjugo år efter det att massakern inleddes, kommer 136 nyligen identifierade kroppar att begravas.
Det brukar heta att historien upprepar sig själv. Vi skulle alltså vara dömda att upprepa våra misstag. Srebrenica måste därför ses som en utmaning. Europa bär på ett ansvar mot dess offer att vi faktiskt kan lära oss av historien, att det ändå kan komma någonting gott ur det mest fruktansvärda. Men det är ett ansvar vi får bära länge.