Många hoppas att vi ska kunna hitta en bestämd princip som ger alla svar vi behöver på frågor av typen ”vad är rättvisa?” eller ”hur organiserar man ett rättvist samhälle?”
Den moderna klassikern i ämnet är den amerikanske filosofen John Rawls som försöker visa hur man kan formulera och motivera en moralisk princip som både ger lika rättigheter för alla och samtidigt gynnar de sämst ställda.
Rawls försök ger betydligt mer tilltalande resultat än många andra. Men alla är inte nöjda. En av dem är den indisk-brittiske filosofen Amartya Sen, som i går tilldelades det Skytteanska priset i statskunskap. Sen har tidigare också fått ekonomipriset till Alfred Nobels minne – en antydan om bredden i hans vetenskapliga insats.
Enligt Amartya Sen ligger problemet hos Rawls inte i hans definition av rättvisa, utan i jakten efter en bestämd och generellt giltig föreställning om innebörden av detta begrepp. Med några enkla exempel visar han att rättvisebegreppet förmodligen alltid kommer att uppfattas olika, utan att vi någonsin kan nå full enighet. I en av sina viktigaste böcker, The Idea of Justice (2009) närmar han sig problemet på ett annat sätt.
I stället för att söka efter ett entydigt svar på frågan vad som kan kallas för rättvisa tar han fasta på hur människor skapar sina egna liv, som individer och genom olika sociala institutioner. Ett värdigt mänskligt liv är ett liv där vi alla, i kraft av de möjligheter och resurser vi har tillgång till, själva kan göra viktiga val. De perfekta politiska lösningarna hittar vi aldrig, men vi kan alltid göra världen bättre – det finns bättre och sämre alternativ, utan att vi därför nödvändigtvis kan enas om vad som är allra bäst.
På ett sätt som påminner om Karl Poppers resonemang om oavsedda konsekvenser av politiska åtgärder påminner Sen också om att resultaten av en viss politik ofta kan bli helt andra än vad vi hade tänkt oss. Vi kommer aldrig att ha tillgång till fullständig information utan får nöja oss med att välja på grundval av erfarenhet och rimliga bedömningar.
Men hur ska vi kunna resonera om bättre och sämre alternativ när vi inte kan enas om vad som är bäst? Här kommer vi till de mer konkreta resonemang som framstår som de viktigaste i Amartya Sens filosofi. I anslutning till en av den klassiska liberalismens förgrundsfigurer, 1700-talsfilosofen och ekonomen Adam Smith, hävdar Sen att medmänsklighet och förmåga till inlevelse i andras situation är ett grundläggande drag i den mänskliga naturen.
Vi kan uppträda som egoister, men vi är också altruister – och denna förmåga till inlevelse med andra kan bara komma fram i ett demokratiskt system präglat av yttrandefrihet, rättssäkerhet och en insikt hos de styrande att de kan röstas bort i nästa val. Det är detta som är den djupare förklaringen till Sens berömda iakttagelse att svältkatastrofer inte inträffar i länder med fungerande demokratiska strukturer (utvecklad i boken Development as Freedom 1999).
Utveckling handlar, för Sen, inte i första hand om sådant som stigande BNP eller högre personliga inkomster, utan om vilka möjligheter människor har i livet. Dit hör mat för dagen, att få lära sig läsa och skriva och att ha tillgång till nödvändig hälsovård. Han trycker särskilt på betydelsen av att sådana möjligheter gäller för kvinnor och inte bara för män. Och det är alltså bara i samhällen som präglas av demokrati och frihet som utveckling i denna bemärkelse kommer att kunna ske.
En viktig poäng för Sen är att detta sätt att se på utveckling inte förutsätter en ”västerländsk” kulturmiljö. Den intellektuella bakgrunden har inslag från alla stora kulturkretsar – utvecklat bland annat i boken The Argumentative Indian (2005) och Identity and Violence (2006). Att ställa ”väst” mot ”alla andra” är ohistoriskt och vilseledande.
Också i det avseendet har Amartya Sen något mycket viktigt att säga just i vår tid.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör