På frågor om vad utfästelsen i regeringsförklaringen egentligen betyder svarar regeringens företrädare undvikande. Det är inte fråga om något omedelbart erkännande. Snarare är det fråga om en ”process”. När erkännandet verkligen kommer vet vi alltså inte.
Löftet förefaller delvis vara utställt för att tillgodose en opinion inom Sverige och inom de två regeringspartierna. Men frågan om när stater bör erkännas är komplicerad och bygger på folkrättsliga regler som är svåra att trolla bort.
Man är inte en stat bara för att man säger att man är en stat. Det krävs ett territorium, en befolkning och en regering som faktiskt utövar kontroll över sitt område. Men det finns också andra faktorer. Vi erkänner inte Somaliland, som länge uppfyllt alla krav, eftersom varken vi eller EU vill stöta oss med Afrikanska unionen som ogillar utbrytarstater. Vi erkänner Kosovo, men någon gemensam EU-linje finns inte. Förmodligen skulle vi söka en gemensam linje med EU om kurderna i norra Irak förklarade sig självständiga. Samsyn med EU har varit en vägledande princip.
Staten Palestina skulle ha upprättats i enlighet med FN:s delningsplan för det tidigare brittiska mandatområdet 1947, som också godtogs av den judiska sidan. Men sedan de kringliggande arabstaterna gått till angrepp och förlorat kriget 1948 utökade Israel sitt område medan huvuddelen av den tilltänkta palestinska staten (alltså Västbanken) annekterades av Jordanien. Gaza togs över av Egypten men införlivades aldrig med den egyptiska staten.
Efter ytterligare tre krig valde Jordanien 1988 att avsäga sig anspråken på Västbanken, som sedan sexdagarskriget 1967 i likhet med Gaza ockuperas av Israel. Detta ledde till att PLO utropade Palestinas självständighet. Trots att de formella kriterierna inte var uppfyllda erkändes detta av cirka 125 stater – som en ren politisk markering.
År 2011 begärde den palestinska myndigheten, som erkänt Israel och utövar ett kringskuret styre på Västbanken, att FN skulle erkänna staten Palestina. De folkrättsliga kriterierna för erkännande är ännu inte uppfyllda, men orsaken är ju den israeliska ockupationen och frånvaron av ett fredsavtal.
Olika EU-länder reagerade olika på den palestinska framstöten, men inget EU-land erkände Palestina. Syftar den process som den svenska regeringen nu talar om till att försöka förändra majoritetsförhållandena inom EU – eller tänker man bryta principen om enighet inom unionen? Och hur ser man på Gaza, som trots den nybildade palestinska samlingsregeringen alltjämt styrs av Hamas?
Regeringen i Israel har reagerat starkt, men skulle göra klokare i att anstränga sig för att åter få igång samtal om en hållbar fredslösning. En palestinsk stat ligger i Israels eget intresse. Men det krävs större aktörer än Sverige för att åstadkomma det tryck som behövs.