Skälet är att ordet ”uträttat” inte går att använda. Trump har åstadkommit vissa saker, men det är inte detsamma som att få saker uträttade.
Presidentkandidaten Trump ställde ut en rad vallöften. Det gör alla presidentkandidater och det visar sig ofta att löftena inte går att genomföra på det sätt som ställts i utsikt. Men i fallet Trump når misslyckandena en helt ny nivå. Den enklaste förklaringen är att presidenten både saknar kunskap om hur det politiska systemet fungerar och intresse för att analysera politiska frågor mer än mycket ytligt.
Muren mot Mexico har inte byggts och lär inte heller byggas.
Hillary Clinton har inte satts i fängelse – inte ens om hon hade gjort något brottsligt så hade presidenten kunnat fatta ett sådant beslut.
Obamacare har inte avskaffats – republikanerna i kongressen kunde inte enas om hur det skulle gå till.
Kärnenergiavtalet med Iran har inte rivits upp – skulle Trump senare lämna avtalet så fortsätter det att gälla om övriga parter håller fast vid det. Detsamma gäller Parisavtalet om klimatet och valet att flytta USA:s ambassad i Israel till Jerusalem – Trump agerar på tvärs mot rådgivare och allierade och med högst osäkra konsekvenser.
I några fall är följderna direkt skadliga för USA:s intressen. Effekten av att säga upp frihandelsavtalet runt Stilla havet, TPP, är mest att Kinas manöverutrymme ökar. Men isolationism och protektionism är å andra sidan nästan de enda politiska ståndpunkter som Trump verkar hålla fast vid över tid. Skulle han riva upp Obamas miljöregleringar till förmån för ökad användning av kol och olja så kommer det långsiktigt att vara till stor skada för USA:s ekonomi.
Inte heller den stora skattesänkningen kan sägas vara Trumps förtjänst. Reformen, sådan den nu är, drevs fram av republikanerna i kongressen utan gängse analys och beredning. Trumps roll i sammanhanget var obetydlig. Däremot är denna reform – ett typexempel på den typ av politik som republikanerna normalt vill driva – ett av skälen till att Trump inte öppet ifrågasätts av fler inom sitt eget parti.
Vad Trump däremot obestridligen har åstadkommit är att respekten för presidentämbetet har sjunkit och därmed tilltron, inom och utom USA, till förmågan hos landets operativa ledning. Trump angav själv tonen med sin kampanj på temat att Barack Obama inte var född i USA och därmed alltså en illegitim president. Det fortsatte med fantasier om valfusk, illegala röster och om en påhittad avlyssningshistoria som Obama skulle ha stått bakom.
Politiskt intresserade har sedan länge tappat räkningen på de uppenbara osanningar som kablas ut på Trumps twitterkonto. Avlövningen av viktiga statsfunktioner, som utrikesdepartementet, inger djup oro över statsledningens förmåga att agera i händelse av en internationell kris. Möjligen kan dock brytningen med den högerextreme tidigare chefsstrategen Steve Bannon leda till att Trump framöver tvingas förlita sig mer än tidigare på det republikanska etablissemang som han från början utmanade.
Om Trump är en medveten och konsekvent rasist eller inte är svårt att bedöma. Men hans kommentarer efter extremhögerns demonstration i Charlottesville och hans omdömen om länder med annan befolkningssammansättning än USA visar under alla omständigheter att han inte drar sig för att spela på rädsla för ”det främmande” om det ger applåder och politiska poäng i extrema högerkretsar.
Det dominerande intrycket av Trump är att han är en person som alltid vill framstå som störst, bäst, vackrast och mest framgångsrik – och som just därigenom underminerar tilltron till sig själv – och som saknar normala spärrar när det gäller att angripa meningsmotståndare. Det är viktigt att hans motståndare orkar hålla fast vid en annan politisk stil. Annars kan Trump skada det amerikanska politiska systemet långt efter att han själv har lämnat Vita huset.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör