Det känns förstås främmande mot bakgrund av händelseutvecklingen de senaste åren och inte minst nu i sommar. Retoriken om folkets väl som hotas av imperialismen och den inhemska reaktionen låter enbart som svepskäl för att etablera en allt mer konsekvent genomförd diktatur.
Ändå har det, åtminstone någonstans, från början funnits en tro på att regimen eller dess grundare, Hugo Chávez, verkligen haft de fattigas bästa för ögonen. Det folkliga stödet var länge stort, trots Chávez allt tydligare tendenser att sätta sig över rättsstatens principer och försöka tysta kritiska röster. Hur har det blivit så här?
Det är alltså missvisande att tro att förvandlingen av landet till att också formellt vara en diktatur – började med Chávez död och Nicolás Maduros tillträde 2013. Chávez försökte först få makten genom en statskupp 1992, men misslyckades. Att också oppositionella grupper senare har försökt göra en kupp ursäktar inte den utveckling i auktoritär riktning som inleddes så fort Chavez fått makten på laglig väg 1998.
Bara efter ett år byttes författningen ut, privata medier stängdes eller togs över av staten, oberoende jurister rensades ut. Det statliga oljebolaget förvandlades till en skattkista där presidenten hämtade pengar till olika projekt. Oppositionen fick fortfarande ställa upp i val, men förutsättningarna för någorlunda rimliga och rättvisa valrörelser upphävdes.
Redan här känner vi igen två faktorer som brukar kännas igen från populistiska politikers maktutövning. Den första kan beskrivas som en ovilja att ens försöka förstå ekonomiska realiteter. Någon har uttryckt det så att fattigdomen inte har bekämpats utan ”kompenserats” genom att de en gång stora oljeinkomsterna använts till olika populära projekt, medan mycket lite gjorts för att skapa en mer mångsidig ekonomi med utvecklingskraft också när oljepriserna sjunkit.
När statens pengar inte räcker till trycker man nya, i en omfattning som skapat världens högsta inflation. När företag av olika slag förbjuds att höja sina priser lönar det sig inte längre att producera inom landet. Köer och till sist svält blir ofrånkomliga. Den enda vara som nu alltjämt finns i stor mängd och till subventionerade priser är bensin – med resultatet att bensin köps upp i Venezuela och smugglas över till Brasilien i utbyte mot mat.
Den andra faktorn kan beskrivas som en blind tilltro till en karismatisk ledare (det som i Latinamerika brukar kallas för ”caudillismo”) och den rörelse han skapat, i stället för till demokratiska processer där också andra krafter kan medverka. Den ofrånkomliga logiken bjuder att alla som avviker eller som ifrågasätter ett sådant system måste betraktas som fientliga.
Kritik och opposition blir liktydigt med förräderi – också den kritik som kommer från personer och grupper som från början stått bakom ambitionen att lyfta bort landets gamla eliter. Maktdelning, dialog och kompromisser blir uteslutna och regimen målar in sig i positioner som det blir alltmer omöjligt att ta sig ur. De ledande personerna fruktar snart att de riskerar att gripas och fängslas när och om oppositionen lyckas ta över.
När oppositionen vinner parlamentsvalet så ignoreras parlamentet och president Maduro regerar med dekret och undantagstillstånd. I nästa steg utses en ny ”konstituerande församling”, med befogenheter att fatta vilka beslut som helst och därmed göra parlamentet också formellt betydelselöst. När riksåklagaren vägrar att godkänna tilltaget avsätts hon. När det folkliga stödet helt tycks ha försvunnit håller sig regimen kvar genom att ge fördelar till militären och rekrytera stödgrupper i kretsar som annars hade varit vanliga kriminella.
Fanns det en idealitet från början? Om det gjorde det så har den länge varit svår att skilja från vanlig maktlystnad. Och idealister som tror att alla andra är fiender banar steg för steg vägen för den rena diktaturen.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör