Den som vill öka försvarsutgifterna till två procent av BNP, nästan en fördubbling jämfört med i dag, antas ofta också vara en anhängare av medlemskap i Nato. Detta eftersom Nato har just två procent som riktmärke för sina medlemmar. Men skälet kan lika gärna vara att man vill vända åter till den nivå som rådde för 20 år sedan, före nedrustningen. Eller att man vill närma sig halva nivån av Rysslands försvarssatsningar. Eller för den delen att man vill hamna på samma nivå som Kina.
Försvarsminister Peter Hultqvist (S) har irriterat sig på det han kallar överbudspolitik, att partier övertrumfar varandra med fler och fler miljarder till försvaret. Och det kan vara klokt att se till att pengarna verkligen kommer till användning. Det viktiga är ju slutresultatet. Inköp av utrustning måste till exempel åtföljas av tillräckligt med personal som också är utbildade för uppgiften. Att tillföra väldigt mycket pengar på kort tid vore inte ekonomiskt ansvarsfullt.
Men tio år, den tid som allianspartierna nämnt för tvåprocentsmålet, är inte så kort tid. Och mycket lite i överbefälhavaren Micael Bydéns beskrivning vid Folk och Försvarskonferensen tyder på att han skulle kunna få för mycket pengar till verksamheten. Upprustningen från 2015 har skett från ”en mycket låg nivå” och halvvägs in i anslagsperioden har man långt ifrån kommit ikapp, trots extratillskott 2017. Övningar väljs bort, bara den mest nödvändiga materielen köps in och många investeringar har skjutits på framtiden.
Man kan likna det vid att försvaret för tre år sedan befann sig i en grop som måste fyllas igen innan man kan börja bygga nytt. Enligt ÖB kommer bara prisökningarna och kostnaderna för underhåll att äta upp mer än de nuvarande anslagsökningarna från och med 2021. Utan ytterligare tillskott får Sverige således från och med då åter en sämre försvarsförmåga.
Hultqvists irritation beror inte så mycket på alliansens bud i sig som på att regeringen vill prioritera andra frågor inför valet och samtidigt följa budgetreglerna. Men detta gäller förstås också en opposition som är beredd att ta över och i slutändan handlar det om hur högt säkerheten och försvarsförmågan ska prioriteras.
Den blocköverskridande samsynen om totalförsvaret i Försvarsberedningen är en styrka. Alla kan ställa upp på Peter Hultqvists beskrivning att det har vänt och ”går åt rätt håll”. Diskussionen handlar nu bara om takten. Att halvera försvaret gick snabbt. Att fördubbla det borde rimligen vara svårare, särskilt om det ska ske på egen hand.
I en försvarsallians kan man göra stora samordningsvinster med inköp av materiel och i uppbyggnad av en större organisation. Det är trots allt inte orimligt att den som har ett tvåprocentsmål också vill gå med i Nato. Det är kanske till och med nödvändigt.
Johan Rudström