Tragisk och välbekant. Israeliska trupper har nu mobiliserat vid gränsen till Gaza, redo att ännu en gång skipa den starkes version av rättvisa. I skrivande stund har något regelrätt krig inte brutit ut, men risken för en markoffensiv är stor.
Den senaste tidens utveckling började med att tre israeliska tonåringar kidnappades på Västbanken, varvid ett massivt sökande drog igång. Hundratals palestinier arresterades och fem dödades, men det hjälpte inte. När de kidnappade väl hittades den 30 juni så var de redan döda.
Detta fick till några israeliska bosättare att ta lagen i egna händer, och bränna en palestinsk pojke levande till döds. Alltsedan dess har raketerna regnat över Israel, samtidigt som israeliskt stridsflyg har bombat mål i Gaza.
Men egentligen började allt mycket tidigare. Det vill säga redan med det krig som bröt ut i samband med den judiska statens grundande 1948, när det internationella samfundet tolererade att en stat grundades i det historiska Palestina – i strid med den arabiska majoritetsbefolkningens och de omgivande arabstaternas önskan.
Eller redan med den arabiska revolten 1936-39, som tydligt visade att den arabiska befolkningen motsatte sig det sionistiska projektet. Eller med den europeiska antisionism som drev på utvandringen till Palestina under 1800-talet.
Så kan man hålla på, och följa rötterna till den spiral av våld, terror och förtryck som i dag snurrar vidare i Israel/Palestina. Till synes utan ände. Frågan är bara till vilken nytta.
För även om den historiska bakgrunden är nödvändig för att förstå konfliktens mekanismer – och de inblandade parternas förståelse av vad historisk rättvisa innebär – så måste lösningen sökas i den situation som i dag råder. Inte i den situation som rådde för 60 år sedan.
Om det nu finns någon lösning, vill säga. Journalisten Göran Rosenberg ifrågasatte i tisdags detta i en artikel i Expressen, där han argumenterade för att Israel håller på att förvandlas till en apartheidstat.
Ordval går alltid att diskutera, men Rosenberg har rätt i att bosättningarna, de parallella rättssystem som råder för israeler och för de palestinier som lever under israelisk ockupation, och även det oproportionella israeliska övervåldet kraftigt försvårar en fredlig lösning. Precis som de islamistiska terrorister som pressar Hamas och som brutalt angriper civila israeler gör att utsikterna för fredlig samexistens är små.
Även om läget kan tyckas hopplöst så måste målsättningen om en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser ligga fast. Och om målet ska kunna nås så måste terrorismen tyglas och hökarna i israelisk politik förmås att lägga om sin politik. Annars kommer både palestinier och israeler att drabbas även fortsättningsvis. Både hårt och skoningslöst.