Att den i grunden breda enigheten i försvarsfrågan mellan Socialdemokraterna och alliansen ändå landade i att S anmälde avvikande mening, i den försvarspolitiska rapporten, bör tolkas valstrategiskt. Men är gnabbandet verkligen så klokt?
Försvarsberedningens rapport lägger grunden för det kommande inriktningsbeslutet för försvaret. Målet är att det då ska finnas så brett politiskt stöd som möjligt för vilken kurs försvaret ska ta.
I ljuset av det ryska agerandet i Ukraina – och den oro som detta har väckt – ser såväl alliansen som S ett behov av att åter satsa på försvaret. Bägge sidor anser även att nya materialprojekt, utökad förbands- och övningsverksamhet samt höjd incidentberedskap står överst på listan.
Så långt är allting gott. Men i höst är det även dags för riksdagsval i Sverige och jakten på meningsskiljaktigheter som kan ha effekt på opinionen – hur små de än må vara – är i full gång. Det har smittat av sig också på försvarsberedningen.
Väl medvetna om att Socialdemokraternas föredragna regeringspartner – Miljöpartiet – och deras påklistrade kompis – Vänsterpartiet – har en annan syn på försvaret än S, har alliansen börjat strategispela. För att belysa oenigheten i oppositionen, Löfvens (S) beroende av alliansen, samt den egna samarbetsförmågan, gick de borgerliga för tre veckor sedan ut med en egen uppgörelse gällande framtida anslag och vapensystem till försvaret. Därmed var spelet igång.
Oppositionen var inte sen med att kritisera alliansen för att köra över försvarsberedningen. Men när alliansen väl hade aviserat hur anslagen skulle höjas, såg sig S tvungna att kontra.
S menade att alliansens gradvisa ökning av anslagen – 5,5 miljarder fram till 2024 – var för långsam. S föreslog således en snabbare takt, så att anslagen år 2018 skulle vara 900 miljoner högre än i alliansens förslag, medan alliansen vände tillbaka med att finansiering saknas för detta.
Där låste sig försvarsberedningen.
När den försenade försvarspolitiska rapporten – efter mycket trätande – lämnades över till försvarsminister Karin Enström (M) i går morse var det alliansens linje som stod nedpräntad. Dock bifogade S en avvikande uppfattning i frågan om anslagen.
Trots att S och alliansen är ense i kärnfrågan blev utfallet således oenighet.
I valrörelsen kan alliansen nu anföra att Löfven inte kan presentera någon trovärdig försvarspolitik, och Löfven kan framhålla att S minsann ser vikten av att inte hålla inne med att satsa på försvaret – till skillnad från alliansen. Några politiska poäng går därmed att räkna hem för bägge parter.
Samtidigt är det beklagligt att kortsiktigt, valstrategiskt rävspel ges företräde framför seriösa försök att enas. I försvarsfrågan är långsiktighet trots allt a och o.