Sveriges socialsekreterare är rättsstatens kanariefåglar, skrev Jenny Sonesson i Dagens Samhälle i höstas (13/10). På kort tid hade ett antal socialsekreterare hotats på jobbet och hemma. Några hade fått flytta och byta identitet. Socialkontor hade bombhotats och utsatts för brandattentat. Kanariefåglarna föll först när det kom in giftiga gaser i kolgruvan. Och socialsekreterarna är de som faller först när trycket på välfärdsstaten ökar.
Att fatta beslut om att splittra familjer, att rota i missbruk och familjers ekonomiska förhållanden, är förstås ett av de tuffaste jobb man kan ha. Det var det redan innan det kom drygt 160 000 asylsökande, varav 40 000 ensamkommande barn, till Sverige 2015. Nu har det blivit ohanterligt för väldigt många, och enligt fackförbundet SSR ville redan i fjol sju av tio socialsekreterare sluta sitt jobb. Det är hög tid för regeringen att agera.
Socialsekreterarna har gått under radarn en aning när arbetsvillkor och arbetsmiljö för exempelvis sjuksköterskor och lärare diskuterats under senare år. Det kan bero på många saker. Men en förklaring är säkert att alla politiker som fattar beslut om välfärden, och alla journalister som rapporterar om det, har personliga erfarenheter av vården och skolan. Men ytterst få har varit i kontakt med socialtjänsten.
Det går också sällan att berätta om vad man gör som socialsekreterare, vad som händer på jobbet. Tystnadsplikten är rigorös, historierna kan inte berättas. En sak delar man dock med skolan och vården. Det att man sätter människan först. Den hjälpsökande måste få vad den behöver och barn måste alltid skyddas från misären. Socialsekreteraren tänker på sig själv i sista hand och det hinner gå alltför långt innan man slår larm.
Myndighetsansvaret för socialtjänsten är tungt, mycket tungt. Bostad, ekonomisk trygghet och arbete hamnar på socialsekreterarens bord. Människors och familjers hela liv och trygghet läggs i ens händer, kan man säga. Socialchefer och facket Vision har under lång tid verkat för att ansvaret både måste tydliggöras och begränsas. Andra myndigheter måste få ett ökat ansvar och lagen måste ses över.
Hopplösheten i att arbeta med familjer i utanförskap, att se barn växa upp till samma utanförskap, måste brytas. Socialt arbete ska vara att förebygga, att hjälpa barn och unga till ett bättre liv, trots dåliga förutsättningar med kriminalitet, missbruk eller psykisk sjukdom i omgivningen. Det är en av välfärdsstatens kärnuppgifter.
Men dagens socialsekreterare har alltför kort brinntid. Många säger upp sig eller blir sjukskrivna och nyrekryteringen försvåras av att yrket har svårt att attrahera unga. Lärarna får sina extrapengar och nu måste det vara socialsekreterarnas tur. Det blir alldeles för dyrt att låta bli. Varje socialsekreterare som slutar tar med sig många i fallet.