President Recep Tayyip Erdogans styrande islamistparti, AKP, vann med stor marginal – 41 procent av rösterna. Men Erdogan hade hoppats, kanske räknat med, att få så starkt stöd att AKP på egen hand skulle kunna skriva om Turkiets författning och ersätta den parlamentariska demokratin med presidentstyre.
Presidentstyre är inte nödvändigtvis odemokratiskt. Men i händerna på en person som Erdogan så hade utrymmet för opposition och medborgerliga fri- och rättigheter med stor säkerhet minskat betydligt.
Nu har väljarna dragit en tydlig gräns. AKP är störst, men förlorade en femtedel av sina väljare. De två traditionella oppositionspartierna, det sekulära CHP och det turknationalistiska MHP, gjorde båda bra ifrån sig. Men den verkliga segraren är det nya partiet HDP som i opinionsmätningarna låg nära spärren på tio procent (!) men nu fick tretton.
Det är första gången som ett parti med bas bland landets kurder lyckas ta sig in i parlamentet. En av flera förklaringar är att HDP framgångsrikt drivit kampanj också bland landets övriga minoriteter och vunnit många väljare som oroas över Erdogans auktoritära tendenser – något som säkert bara underlättats genom presidentens egna hätska utfall mot olika minoritetsgrupper.
Är HDP fågel eller fisk? Valprogrammet kan nästan beskrivas som liberalt. Hälften av kandiaterna har varit kvinnor och flera har tillhört sexuella minoritetsgrupper. Men partiets historiska rötter finns i ett äldre parti, som sågs som den kurdiska gerillarörelsen PKK:s politiska gren. För att komplicera bilden ytterligare så har Erdogan under flera år bedrivit förhandlingar med just PKK för att få slut på inbördeskriget i Turkiets kurdiska delar.
Nu har oppositionspartierna majoritet. Men de tre partierna är ytterst olika varandra. Det till namnet socialdemokratiska CHP är strikt sekulärt och har en historia av samspel med tidigare militärregimer. Att detta parti skulle kunna samregera med AKP förefaller osannolikt. MHP står för en nationalism som svårligen låter sig förenas med de öppningar mot kurderna som skett de senaste åren.
Den minst osannolika koalitionspartnern för AKP är därför HDP. Erdogan förefaller ändå beredd att ge större utrymme för kurdernas politiska och kulturella strävanden och om han finner sig i att ge upp ambitionerna att överge parlamentarismen till förmån för en mycket stark presidentmakt så är stöd i sakfrågor från HDP kanske tänkbart. En formell koalition är kanske mindre sannolik.
Erdogan skulle också kunna utlysa nyval i förhoppningen att få en bättre giv att spela än den han fick i söndags. Men det kan lika gärna tänkas att hans ställning försämras ytterligare. Väljarna vill uppenbarligen inte ha en ny sultan.