Det löftet innebär nämligen att allianspartierna kommit fram till att både Sveriges och deras egna intressen gynnas bäst av att beslutsreglerna för riksdagens budgetbehandling består. Reglerna innebär att riksdagen röstar om statens budget som en helhet. Det är en förutsättning för att också minoritetsregeringar ska kunna föra en sammanhängande politik – och minoritetsregeringar lär vi få se många av i framtiden.
Därför var det så olyckligt att Socialdemokraterna förra hösten rycktes med av valfebern och valde att åsidosätta denna princip i ett läge när allianspartierna regerade i minoritet. Och olyckan hade fördjupats om allianspartierna hade gått vidare på samma väg. Det hade inte bara varit till skada för landet utan också för de borgerliga partiernas strävan att framstå som ett fungerande och seriöst alternativ till den regering vi nu har fått.
Alliansens budgetförslag som helhet är naturligtvis först och främst en fortsättning på den politik man gemensamt gick till val på. Här finns tidigare kända förslag om ytterligare fyra miljarder till skolan, tioårig grundskola, mer matematik och betyg från årskurs fyra. Här finns också de satsningar på bostadsbyggande som i valrörelsen kopplades ihop med projektet Sverigebygget, liksom reformer av integrationspolitiken. Ett delvis nytt inslag är ett paket av regelförenklingar för entreprenörer – men varför genomförde man inte detta när man satt i regeringsställning?
Alliansens valmanifest syftade till att beskriva en politik som verkligen skulle gå att genomföra och det osäkra läget i riksdagen gör att samma ambition måste gälla också nu. I ett längre perspektiv är det viktigt att alla de fyra allianspartierna förmår utveckla sin egen politik på ett friare sätt än när de satt i regeringen. Men två månader efter valet måste man lika självklart visa att det man sade i valrörelsen var allvarligt menat och kan genomföras.
Stefan Löfven vill nog komma överens över blockgränsen i en rad tunga frågor. Men att först förhandla med Miljöpartiet inom regeringen och sedan med Vänsterpartiet utanför regeringen ger inte mycket utrymme kvar att också förhandla med alliansen. En enpartiregering (S) i stället för den rödgröna hade haft större svängrum än den regering vi nu har.
Lägger Sverigedemokraterna, i enlighet med riksdagens praxis, ned sina röster sedan deras eget budgetalternativ röstats bort så får regeringen igenom sitt förslag. Någon anledning att stödja det ena eller andra förslaget på grund av invandringspolitiken har inte SD – den är densamma i båda. Men i många andra frågor ligger SD:s löften närmare dem som finns i regeringens proposition än i alliansmotionen. Bryter SD praxis så kan det ske på fler än ett sätt.