Så skrev Håkan A Bengtsson i den rödgrönt inriktade nättidningen Dagens arena i fredags. Och så är det naturligtvis. Just därför är det intressant att en skribent som står nära den nya regeringen finner anledning att påpeka saken.
Precis som en del skribenter som står närmare alliansen har Bengtsson noterat tecken som tyder på att S-MP-regeringen inte fungerar på det sätt som den bör. Ett sådant tecken är vice statsministerns reaktion mot beslutet att tillåta skyddsjakt på varg. Åsa Romson var öppet kritisk, trots att regeringar alltid fattar beslut kollektivt. Sådant kan inte upprepas om regeringen vill hålla ihop.
Av större sakpolitisk betydelse var kanske den förvirrade bild som gavs i EU-nämnden av regeringens position inför EU:s klimatmöte. Två linjer föreföll gälla samtidigt och den mest sannolika förklaringen är att S och MP haft olika ”ingångsvärden” och inte kunnat komma överens. Sådant kan inte heller upprepas.
Och dessutom finns åtminstone tre viktiga frågor där konflikterna mellan S och MP bara har skjutits på framtiden, eller dolts i överenskommelser som de två partierna tolkar på olika sätt. Blir det kärnkraftsavveckling eller inte? Det tror MP, medan S förmodligen räknar med att de nya kraven på kärnkraftsföretagen inte kommer att få några dramatiska effekter.
Hur blir det med förbifart Stockholm och Bromma flygplats? Infrastrukturminister Anna Johansson (S) räknar med att förbifarten börjar byggas nästa år. Stefan Löfven själv har sagt att det inte är aktuellt att stänga Bromma. I så fall får Miljöpartiet ge sig i två frågor där man investerat mycket politiskt kapital.
Situationen är inte unik för denna regering. När de på den tiden tre borgerliga partierna för första gången tog över 1976 fanns ingen vana att vare sig regera eller samarbeta och flera regeringskriser följde. Centern fick ge sig i sin viktigaste profilfråga, kärnkraften, och förlorade stort i förtroende.
Alliansregeringen 2006 hade lärt sig läxan. Efter en svår första månad fungerade samarbetet, svåra frågor fördes upp till partiledarnivå, ingen intern missämja läckte ut och de uttryck för moderat enpartitänkande som fanns kom inte inifrån regeringen utan från övermodiga personer utanför.
Socialdemokraterna anno 2014 har ingen vana att regera i koalition och har varit borta från makten i åtta år. Miljöpartiet har aldrig suttit i en regering. Ovanan på båda sidor är tydlig.
Man kan lära sig på vägen. Men kommer hela Miljöpartiet att finna sig i de kompromisser och reträtter som blir ofrånkomliga? Och är det inte troligt att många socialdemokrater tyst önskar att de aldrig hade bundit sig vid att ta med MP i regeringen? När infinner sig känslan av partnerskap och ömsesidigt förtroende?