Nej, det är det inte och var och en som tänker efter ett par sekunder borde inse detta. Den svenska ekonomin är stark och arbetslösheten är låg, liksom statsskulden. Välfärdssystemen fungerar i stort sett som de ska. Brottsligheten, totalt sett, är låg. Korruption finns men ligger på en låg nivå internationellt. Till och med skolresultaten har förbättrats, enligt de senaste Pisa-mätningarna.
Ändå har vi politiker som uttrycker sig som om allting var precis tvärtom. Och det handlar inte bara om Sverigedemokrater som vill få oss att tro att samhället hotas av sammanbrott för att flyktingar och andra invandrare söker sig hit.
Moderatledaren har använt uttrycket ”systemkollaps” som om det handlade om något självklart och allmängiltigt. Statsministern har talat om att Sverige ”slits sönder”, som om klassklyftor och skillnader mellan storstäder och övriga landet inte existerade tidigare.
I förra söndagens partiledardebatt i Agenda efterlyste KD-ledaren Ebba Busch Thor ”ett enda område” där något har blivit bättre de senaste åren. Det är en så orimlig formulering att den måste ha tillkommit mot bättre vetande.
Varför denna undergångsretorik? Tror normalt vettiga politiker att de måste tävla med extremister och måla upp bilden av ett samhälle på kollapsens rand? Eller är det så att de brister som alltid kommer att finnas sticker ut på ett särskilt sätt när samhället i övrigt fungerar ganska bra? Eller handlar det om att få uppmärksamhet kring frågor som man vill driva politiskt?
Alla dessa förklaringar och några till kan vara giltiga. Risken är att man dels bekräftar extremisters propaganda, dels bidrar till ett samhällsklimat där människor är rädda utan rimliga skäl. Samtidigt blir det svårare att debattera och lösa verkliga problem, eftersom de nödvändiga avgränsningarna ersätts av ohållbara generaliseringar.
Den som vill uträtta något måste också kunna precisera sig.
Håkan Holmberg