När nazistgruppen Svenskarnas parti demonstrerade i Jönköping försökte en grupp kristna aktivister blockera tåget genom att sätta sig på gatan och sjunga psalmer som Jesus älskar alla barnen och Tryggare kan ingen vara.
Polisen försökte få aktivisterna att flytta på sig. Det ville de inte och nio av dem greps. Åtta kallades till förhör och två har nu blivit åtalade för ohörsamhet mot ordningsmakten. Aktivisterna var i och för sig fullt beredda på detta – man ska lyda ordningsmaktens tillsägelser även om man anser sig ha goda skäl för det man gör.
I detta finns otvivelaktigt en logik. Problemet är att det också finns exempel på att polisen har tillämpat en logik som är exakt den motsatta. Inte i Jönköping utan i Uppsala.
Här demonstrerade våldsgruppen Svenska motståndsrörelsen – nära besläktad med Svenskarnas parti – i augusti förra året. Något demonstrationstillstånd hade man inte brytt sig om att skaffa. När förbipasserande reagerade gick några av demonstranterna till angrepp. Mönstret var detsamma som vid tidigare demonstrationer i andra svenska städer (man har rest runt mellan olika platser och försökt provocera fram bråk på samma sätt).
Nazisterna ignorerade alltså kravet på polistillstånd, men ingen polis kommenderades ut för att gripa dem. I en kommentar från polisens sida hette det att yttrandefriheten måste vara mycket vid och att det därför hade varit fel att gripa in, trots att demonstrationen saknade tillstånd.
Yttrandefriheten måste förvisso vara vid. Men innefattar den inte psalmsång? När aktivisterna i Jönköping utan demonstrationstillstånd sjunger Jesus älskar alla barnen så överträder de yttrandefrihetens mycket vida ramar och grips. Samma vida ramar tillåter nazister i Uppsala att hera mot judar och invandrare utan tillstånd.
Uppsalapolisen återupptog senare den nedlagda utredningen, efter ett reportage i UNT. Det var naturligtvis bra. Men var finns logiken?