På annat sätt kan man inte gärna beskriva huvudförslaget i den så kallade ”ghettopakke” som i torsdags presenterades av statsminister Lars Lökke Rasmussen. Lökke Rasmussen själv ser naturligtvis saken annorlunda. Ett antal områden i Danmark är i dag, enligt regeringen, att betrakta just som parallellsamhällen utom räckhåll för dansk lag och danska myndigheter och med alternativa, informella, rättssystem. I stället regerar lokala småpåvar och kriminella.
Frågan om detta verkligen är en helt rättvisande bild av förhållandena kan just nu lämnas därhän. Men om man för diskussionens skull antar att regeringens verklighetsbild är korrekt – är det i så fall en rimlig reaktion att också formellt förvandla dessa områden till juridiska undantagszoner, med en annan rättsordning än den som gäller i Danmark i övrigt?
Det är ju just det som förslaget innebär. Straffet för en lång rad brott föreslås bli dubbelt så hårda om brotten begås i dessa områden än om de begås på annat håll. Det avgörande är området, ”zonen”, inte personen som begått en brottslig handling. Men innebörden är inte desto mindre att samma handling bedöms olika beroende på var i Danmark den har begåtts. Två olika, geografiskt definierade, påföljdssystem införs. Och därmed får vi ett på politisk väg sanktionerat system av parallellsamhällen.
Principen om likhet inför lagen brukar alltid nämnas som ett av de viktigaste exemplen på den civilisation som de västliga demokratierna vill identifiera sig med. Men i många länder pågår nu en sorts tävling mellan olika politiska partier om vem som kan lägga fram det förslag som är mest obehagligt för invandrare eller för personer som inte anses höra hemma i den civiliserade västvärlden.
De danska socialdemokraterna deltar just nu i tävlingen med ett förslag om att införa kvoter för hur många personer med ”icke-västlig” bakgrund som ska få bo i ett visst område. Hur detta ska gå till i praktiken är inte lätt att förstå – men både S-förslaget och det borgerliga regeringsförslaget har det gemensamt att de frångår principer som alltid ansetts vara grundläggande för hur en demokratisk stat får behandla människor.
Parallellsamhällen är ett otyg. Varje tendens till utveckling i en sådan riktning måste brytas, för människors trygghet, för att bevara respekten för rättssystemet och för att hålla ihop landet och samhället. Polis och andra myndigheter får inte göra halt vid vissa stadsdelar eller kvarter. Brott som begås i ett område får inte lämnas utan åtgärd i ett annat. Människor som bor i utsatta områden ska veta att de och deras trygghet räknas på exakt samma sätt som tryggheten för människor i andra områden. Det är innebörden av principen om likhet inför lagen.
Håkan Holmberg