I den ständigt pågående debatten om regeringsfrågan ställs alla partier utom Socialdemokraterna och Moderaterna mot väggen:
”Vem är er statsministerkandidat, Magdalena eller Ulf?”
Trots att Sverige har åtta riksdagspartier har valet i den mediala bevakningen blivit ett presidentval mellan S och M. Som om blockpolitiken är en naturlag.
Det är den inte.
Tvärtom vill en av fyra väljare ha varken Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson som statsminister. Inte Jimmie Åkesson heller, för den delen.
Det slogs fast i Ekot/Indikator Opinions senaste förtroendemätning om partiledarna. Nära 3 000 svarspersoner fick frågan vem de helst vill ha som statsminister. De kunde välja mellan fyra alternativ: Ulf Kristersson, Magdalena Andersson, Jimmie Åkesson eller ”Inget av alternativen”.
Magdalena Andersson fick överlägset bäst siffror. Enligt undersökningen vill 40 procent av samtliga väljare se henne som statsminister. Knappt en femtedel sade samma sak om Ulf Kristersson. 16 procent valde Jimmie Åkesson.
Hela 25 procent ville se en annan kandidat.
När siffrorna bryts ner enligt blockpolitikens logik blir det ännu intressantare.
Av Tidöväljarna vill 41 procent se Kristersson som statsminister, men Åkesson är hack i häl med 39 procent i gruppen. Blir SD större än M även efter valet 2026 bäddar det för svåra regeringsförhandlingar.
Magdalena Andersson får stöd av hela 75 procent av de rödgröna väljarna. Noll procent valde Åkesson, tre Kristersson. Men mer än var femte rödgrön väljare föredrar en helt annan statsminister.
I blockpolitiken förminskas de mindre partierna till stödpartier åt en statsminister från S eller M. Den gynnar därför bara storpartierna, bjuder in riksdagens ytterligheter i värmen och spär på polariseringen.
Eftersom varken S eller M kan leda landet utan stöd av andra partier, försöker de cementera blockpolitiken. Kan man dessutom få de mindre partiernas lojalitet före valet, blir de lättare att köra över med hot om en svekdebatt.
Presidentvalslogiken är därför bekväm för både Magdalena Andersson och Ulf Kristersson. Även för media, eftersom det är lättare att bevaka en duell än ett komplext politiskt landskap.
Men om var fjärde väljare inte vill ha blockpolitikens presidentval är det dags att se över den bilden. Mittenväljarna upplevde trots allt valet 2022 som ett val mellan pest och kolera.
De statsministrar som varken var socialdemokrater eller moderater blev inte det för att deras parti var störst, utan för att de lyckades samla tillräckligt stöd under regeringsförhandlingarna. Men det förutsätter att partiets statsministerkandidat är den egna partiledaren.
Småpartierna borde därför sträcka på sig och gå till val som en självständig kraft i mitten. Efterfrågan finns, uppenbarligen.