Med Donald Trump i Vita huset och Storbritannien upptaget med att lämna EU är det i dag Tyskland som mer än något annat land står för internationell stabilitet. Tysklands förbundskansler är i praktiken EU:s viktigaste politiker och den främsta internationella försvararen av den liberala demokratins principer.
Merkels besök i Sverige är viktigt för vårt land. Men det är också viktigt för Merkel själv. Tyskland behöver partners som man tala med om riktiga politiska frågor. Det gäller både om Merkel får en ny period som förbundskansler efter valet i höst eller om hon – tänkbart men osannolikt – ersätts av socialdemokraternas Martin Schulz.
Tyskland kan inte ta över USA:s hittillsvarande roll som den demokratiska världens ledare. Men tillsammans med andra länder, i och utanför Europa, kan Tyskland fungera som en stabiliserande faktor i den oreda som hotar att bli resultatet av Donald Trumps framfart.
Det betyder inte att allt som Tyskland gör är invändningsfritt. Den tyska hållningen till krisen i Grekland har ifrågasatts och EU:s flyktingavtal med Turkiet, i praktiken framförhandlat av Merkel, inger befogad olust. Men Merkels ambition att trots påfrestningarna hålla samman EU är värd mycket. De förändringar av röstreglerna i Europeiska rådet, alltså medlemsregeringarnas organ, som gradvis införts kommer också att tydligare än förut markera Tysklands betydelse.
Betydelsen av att Tyskland leds av seriösa och ansvarstagande politiker kommer att bli ännu större än tidigare de närmaste åren.
Ett viktigt skäl är migrationsfrågorna. Europeiska rådet har alltjämt som ambition att en gemensam asylpolitik ska kunna införas, med en fördelningsmekanism som ska träda i kraft när något av EU:s medlemsländer utsätts för exceptionellt hårt tryck. Det beror inte bara på Tyskland om en sådan politik ska vara möjlig att införa, men utan Tyskland går det inte. Och dagens situation där EU är helt beroende av Turkiets auktoritäre president Erdogan är i längden ohållbar.
Ännu ett skäl är klimatpolitiken. Vad Donald Trump exakt tänker göra med Parisavtalet från 2015 är osäkert, men man måste räkna med det värsta. Kina försöker redan träda in i USA:s ställe som ledande i arbetet mot global uppvärmning. Det skulle vara mycket olyckligt om den kinesiska diktaturen kom att framstå som mer framstegsvänlig än den demokratiska västvärlden. Tyskland och EU har därför nya viktiga roller att spela.
Allra viktigast kan Tysklands roll bli om Marine Le Pen skulle vinna vårens franska presidentval. Om EU-samarbetet helt bryts sönder på grund av en sådan valutgång så måste de länder som fortsatt står för samarbete och öppenhet hitta nya samverkansformer som kan begränsa skadorna. Förhoppningsvis hör både Sverige och Tyskland dit.
Håkan Holmberg